Possessiva pronomen och kasus

Vi som talar svenska som modersmål reflekterar sällan över saker som kasus. Det måste man dock göra om man lär sig ett utländskt språk.

Jag anser att svenskan har fem kasus. Det bygger på att jag räknar in även personliga pronomen. Och varför skall man inte göra det? Om vi inte gör det får vi de problem som vi har idag, med ungdomar som inte kan skilja på de och dem, han och honom et c. Kasus är nämligen olika ”fall” som ett ord kan uppträda i. Och vi har fem fall. Dessa är, med ordet man som exempel:

nominativ man objekt (ackusativ/dativ) en, possessiv ens, reflexiv sig, reflexiv possessiv sin (u sitt n, sina pl.)

Substantiv böjs i svenskan endast i kasusformen genitiv, vilken motsvarar de possessiva formerna för pronomen.

Just ordet man är intressant, för här förekommer den speciella formen ens.

Han undrar, om hans väska ligger i vägen. (possessiv)

Man undrar, om ens väska ligger i vägen. (possessiv)

Men däremot reflexiv possessiv:

Han lägger in sin väska.

Man lägger in sin väska.

Jag hittade en ganska bra och enkel resurs, som kan fungera som grundkurs och uppslagsverk i svenska, för oss som har skolgången länge bakom oss: Varför säger man så?

Annonser

Jussi Björling Collection Vol. 4

Den här skivan innehåller ”det bästa” av Jussis arior och duetter mellan 1945 och 1951. Det behöver inte sägas att det är världsklass. Särskilt intressant är det att höra Jussi tillsammans med andra sångare: då framträder verkligen hans unika röstklang. Det finns ett spår på denna skiva, Pärlfiskarna, som tillhör förra seklets bästa inspelningar alla kategorier.

En skiva som kan trösta och bygga upp. Jussi är kungen av alla operasångare!

Betyg: 5/5

Story hit och story dit

I ett tidigare inlägg hänvisade jag till Rydbergs uppsats Tysk eller nordisk svenska, där han beskriver hur nya låneord, som påstås tillföra någon ny betydelsenyans åt ett begrepp, snart tar över och tränger ut de inhemska orden, med följden att språket istället för att berikas utarmas. Ett sådant nutida och väldigt illustrerande exempel är det engelska ordet story, som torde tillhöra de mest onödiga låneord som finns. Det började väl som ersättning för orden handling och intrig, och då i första hand i filmsammanhang, men har snart gjort intrång även på ord som berättelse och historia. Vi har här alltså ett litet och ganska fult lånord, som på kort tid bland många journalister och även vanligt folk har ersatt inte mindre än fyra inhemska ord och deras betydelseskiftningar. Detta är en slapphet som man häpnar inför.