Vecka 22, 2012

När man gör ett val, väljer man samtidigt bort allt annat. Existentialisten är därför en fragmentarisk, icke-hel människa. Aldrig densamma, ständigt formad av sitt senaste val.

Annonser

Angående lyrik

Jag har funderat på varför nutida människor har så svårt att uppskatta lyrik. Här kommer några tips.

1) Börja inte med moderna poeter. Deras vers har ofta mycket svag rytm.

2) Läs långsamt. En dikt kan innehålla lika mycket tankegods som en hel bok.

3) All poesi är i grunden rytm, tänkt att på något sätt uppläsas, med eller utan ackompanjemang. Lyrik betyder i själva verket dikt som är avsedd att sjungas.

4) Har du svårt att höra rytmen. Läs halvhögt för dig själv, eller ”högt” för dig själv inne i huvudet. Läs som sagt långsamt men gå vidare till nästa rad i jämn takt. Tämligen snart börjar du höra rytmen och känna igen strukturer, i alla fall om du är lite musikalisk.

Om man tycker det här är spännande — och det gör undertecknad — finns det en utmärkt liten bok att köpa för att vidareförkovra sig. Verskonstens ABC heter den.

Hem till skolan — Maciej Zaremba

En bok som förtjänar att läsas av alla svenskar, och som alla borde läsa innan de går och röstar 2014.

Hem till skolan är ett stort reportage om den svenska skolan som publicerades på Dagens Nyheters kultursidor i april 2011. Reportaget har här givits ut i bokform tillsammans med ett förord av kulturchefen Björn Wiman. Det är en typ av reportage som man önskar se mer av i svensk dagstidningsjournalistik, och då kanske framförallt på kultursidorna, så det är bara att applådera att boken nu finns tillgänglig i bokform för alla dem som inte prenumererar på DN och alla dem som gör det men vill läsa det igen. Stilen känns igen från andra reportage-böcker som har varit så populära de senaste åren och skrivits av journalister. Det är ett effektivt och underhållande sätt att berätta på även om det kan bli en aning likriktat och opersonligt. Zaremba behärskar dock strukturen och språket väl och i det här fallet rör det sig om text som ursprungligen var avsedd att publiceras i fyra delar i en dagstidning. Så medan man i andra böcker skrivna av journalister skulle kunna kritisera denna stil, går det absolut inte i det här fallet.

Det finns många lysande och belysande avsnitt i boken och jag vill bjuda på några nedan.

Fast Olsson menar att redan när han läste till lärare på 60-talet fanns det onda tecken. Skolan skulle bli en spjutspets mot framtiden, sade man, skapa en ny och bättre människa. Han tyckte att metoderna såg ut att ta fram det sämsta ur den gamla. Grupparbete i stället för lektioner … ”Men i ett lag av barn tar de starka över och stöter ut dem som avviker.” Och varför skulle brist på hyfs kallas något annat? Det var auktoritärt, kom det att heta, att be eleven ta av mössan. Det kvävde elevens spontanitet. Olsson hade som ung röstat socialdemokratiskt, nu bytte han parti.

Han minns särskilt en magister som inte ville lära barnen skrivstil. De skulle texta. Olsson förstod aldrig varför. ”Men stygga tungor sade att om barnen inte längre kunde läsa de äldres handstil skulle de inte smittas av föråldrade tankar.”

Låter det bekant. ”En ny människa skall skapas.” Mänsklighetens totala samlade erfarenhet fram till nu gäller plötsligt inte längre. Det är en förbluffande förmätenhet som kulturradikalerna uppvisar samtidigt som de offrar kommande generationer när de hänvisar dem till ett liv i okunskap och otrygghet.

Och så fortsätter det. En skola inför LUS, läsutvecklingsschema, kunskapsresultaten skjuter i höjden till följd av att eleverna förstår läroböckerna, det gäller alla ämnen, exempelvis matte. Det var väl en god nyhet? Nej, inte för alla. ”… ingen enda av högskolorna som utbildar lärare har visat minsta intresse för Haninges skolterapi. Det är faktiskt häpnadsväckande. Jag letar efter en liknelse stark nog. Ett sjukhus lyckas neutralisera stafylokocker, men ingen på Karolinska är nyfiken på hur doktorerna bar sig åt.”

Jag är nog barnslig som lekte med, det här var kul. Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening, var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta.

Vilka ändringar? Man får läsa med lupp för att upptäcka vad som väckte pedagogernas harm. Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen.

Man får läsa tre gånger för att inse att det är just vad de menar. Ja, de ser tydligen en skarp motsättning mellan insikten om att Serbien gränsar till Kroatien och en djupare förståelse av konflikterna på Balkan. De kunde lika gärna hävda att kunskaper i anatomi står i vägen för cancerforskning. Har Geografilärarnas riksförening och professorerna fått fnatt?

Goda exempel ignoreras, ja blir till och med utmobbade och ignorerade av akademien och Skolverket, vilka båda verkar genominfekterade av ”anti-auktoritär” pedagogik. Nästan ingen forskning inom pedagogikfältet i Sverige handlar om utlärande, kunskap eller klassrumsmetodik.

Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge. Ibland kommer lärarstudenter på praktik, blir inspirerade, vill ha Hans Jansson att föreläsa på högskolan. Men deras professorer verkar inte roade av idén. På tio år har ingen lärarutbildare hört av sig med inbjudan.

Lärarna på Minervaskolan rycker på axlarna åt den saken. De har nog med sitt. Ointresset är ömsesidigt. Lärarhögskolornas forskning är till ingen nytta, får jag veta, detsamma gäller deras övriga produkter.

Denna analogi är en bra beskrivning av tokerierna som pågår:

Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Jo, en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion.

Så här har man faktiskt gjort med skolan. Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Gång på gång visas hur kunskap ses som ett förtryckarinstrument, hur ideologi får styra vad som är sant och falskt, hur kommuner misshandlar lärarnas ställning och självständighet. Samt hur Skolverket och lärarfacket hjälper till i denna utveckling. Det var kommunaliseringen av Göran Persson 1989 som verkligen skapade förutsättningar för det snabba förfall som skett de senaste tjugo åren, men de var inte där det började naturligtvis. Även om man så sent som 1976 fann sunt förnuft till och med på Aftonbladets redaktion:

År 1976 klipper han en krönika ur Aftonbladet. ”Jag är för pluggskolan”, deklarerar chefredaktören Gunnar Fredriksson. ”Samhället förändras numera så snabbt, heter det, att det inte är någon idé att plugga in fakta. Man behöver bara lära sig metoder, hur man bär sig åt för att ta reda på saker, påstås det. Eller man behöver bara lära sig vissa stora, övergripande sammanhang, inte faktiska detaljer. Jag misstror detta falska tal. Man lär sig inga metoder om man inte använder metoderna till något. Man lär sig inga allmänna samband, om man inte lär sig fakta som bildar ett samband.(…) Det finns ingen genväg till kunskapen.”

Jag håller med Zaremba i hans analys till stor del. Det finns några saker som bör ifrågasättas. Han vill påstå att det inte är en höger- eller vänsterfråga. Att båda blocken är lika skyldiga. För detta frambringar han endast lösryckt ”bevisning”, enstaka fall av socialdemokratiska kommuner som har lyckats, att libertianer och kulturvänstern under 80-talet i en ohelig allians förkastade kulturarvet, de förstnämnda eftersom det ansågs strida mot statens neutralitet, de sistnämnda eftersom det var borgerligt och stod i vägen för ”den nya människan”. Och visst finns det kulturradikala krafter inom svensk höger. Det är väl bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som idag står för en någorlunda konservativ kulturpolitik. Men han glömmer att alla stora reformer inom skolan och högskolan har skapats och cementerats av socialdemokratiska regeringar. Han glömmer att Socialdemokraterna radikaliserades i slutet av 60-talet och att hela samhället gjorde detsamma (inklusive DN), vilket gör det nästan omöjligt att driva en alternativ syn på kultur och bildning inom politiken. Då står både media och ”experter” i vägen. Det är ingen lätt match att ge sig in i. Han vill också påstå att inte invandringen påverkar resultaten negativt. Som bevis tar en ett enstaka exempel, men det är som bekant undantagen som bekräftar regeln, och det går inte förneka att skolor i invandrartäta förorter presterar extremt dåligt. Så vart tog författarens klarsyn när det gäller orsakssambanden vägen där? Det säger sig självt att en högstadieklass där hälften av eleverna bara har talat svenska i ett eller två år och dessutom saknar grundläggande läs- och skrivkunskaper, för att inte tala om andra kunskaper, inte kan bli särskilt väl förberedd inför gymnasiet. Det finns naturligtvis undantag, klasser där pedagogiska genier gör underverk. Men där är ännu en punkt där analysen brister tycker jag. Författaren vill hitta huvudlösningen i lärarnas prestation. Får vi bara bra lärare så… Men vem vill jobba som lärare om eleverna saknar respekt? Ska man vara tvungen att vara ett socialt geni för att överhuvudtaget kunna genomföra en lektion? Nej, Stavros och de andra superlärarna i Klass 9A växer inte på träd. Det måste finns ett system där även de medelmåttiga och dåliga lärarna kan lyckas.

Läs boken. Köp den eller låna den. Du kommer inte att ångra dig. Betyg 5/5.

Mannen i mörkret — Paul Auster

Mannen i mörkret är den första bok jag läst av Paul Auster. Denna så hyllade författare. Och man vill nästan fnysa ett jaha, var det verkligen allt? Mycket väsen för ingenting. Boken är kort och prosan är lättläst. Den flödar som ett rinnande vatten längs sidorna. Lättsmält, är det rätt uttryck? Skulle man likna den vid en maträtt så är det ett drinktilltugg: vuxensmaker som varken ger näring eller mättnad. Och smakerna kommer inte från de egentliga råvarorna utan från kryddorna och garneringen. Men precis som med ett drinktilltugg tar man gärna mer, utan att det fördenskull får en att sluta vänta på huvudrätten. Och så känns det när man har läst klart boken. Ett jaha, när kommer huvudrätten. Men däri ligger också Austers styrka. Det är den lättflödande prosan som är hans stora begåvning. En prosa som passar särskilt bra till skildringar av staden New York. Så visst kan jag förstå att en del av hans bättre böcker är läsvärda. Men då med prosan som bärare av en stark berättelse, och inte som här en ”snillrik” historia om en rörelsehindrad man som spenderar sina nätter med att fantisera ihop berättelser (halva boken består av en sådan berättelse) och resten av tiden med att beklaga sig över George W. Bush’ USA. Hela boken kan ses som en allegori över den stora del av det amerikanska folket som känner sig som främlingar i detta USA. Och även vi svenskar kan nicka instämmande. Så kanske hade boken känts mer angelägen att läsa för fem år sedan. Läsupplevelsen förbättras inte heller av de inslag av lättviktiga, kvasifilosofiska resonemang som förekommer om livet och konsten.

Betyg 2/5