Mannen i mörkret — Paul Auster

Mannen i mörkret är den första bok jag läst av Paul Auster. Denna så hyllade författare. Och man vill nästan fnysa ett jaha, var det verkligen allt? Mycket väsen för ingenting. Boken är kort och prosan är lättläst. Den flödar som ett rinnande vatten längs sidorna. Lättsmält, är det rätt uttryck? Skulle man likna den vid en maträtt så är det ett drinktilltugg: vuxensmaker som varken ger näring eller mättnad. Och smakerna kommer inte från de egentliga råvarorna utan från kryddorna och garneringen. Men precis som med ett drinktilltugg tar man gärna mer, utan att det fördenskull får en att sluta vänta på huvudrätten. Och så känns det när man har läst klart boken. Ett jaha, när kommer huvudrätten. Men däri ligger också Austers styrka. Det är den lättflödande prosan som är hans stora begåvning. En prosa som passar särskilt bra till skildringar av staden New York. Så visst kan jag förstå att en del av hans bättre böcker är läsvärda. Men då med prosan som bärare av en stark berättelse, och inte som här en ”snillrik” historia om en rörelsehindrad man som spenderar sina nätter med att fantisera ihop berättelser (halva boken består av en sådan berättelse) och resten av tiden med att beklaga sig över George W. Bush’ USA. Hela boken kan ses som en allegori över den stora del av det amerikanska folket som känner sig som främlingar i detta USA. Och även vi svenskar kan nicka instämmande. Så kanske hade boken känts mer angelägen att läsa för fem år sedan. Läsupplevelsen förbättras inte heller av de inslag av lättviktiga, kvasifilosofiska resonemang som förekommer om livet och konsten.

Betyg 2/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s