Jazzgossen — Hasse Ekman

För mig är nyckelögonblicket i denna film när kameran gafflar in Hasse Ekmans ansikte i filmens näst sista scen. Det uttrycket av klarhet och självinsiktens bittra lycka fångar Ekman med absolut gehör. Ekman kunde regissera både komedier och seriösa filmer, och i det avseendet slår han Bergman, vars komedier ofta blev misslyckade. Den här filmen faller i samma kategori som ex. Singin’ in the Rain, filmer som ville fånga upp något av den nostalgi folk kände inför den svunna epokens artister och underhållning. Och det lyckas den med. En aldrig annars sedd kavalkad av artister och slagnummer bjuds publiken på. Särskilt Karl Gerhard glänser som sig själv. Men det är också en film om att mogna som människa och att komma till självinsikt. I början ställs två kavaljerer mot varandra. Den världsfrånvände och dödslängtande kommunistiske poeten och Hasse Ekmans karaktär, en glättig ”jazzgosse” från en rik familj som bygger upp ett nöjesimperium. Den glättige avgår naturligtvis med segern och får kvinnan. Men hans självsäkerhet och självtillräcklighet är brister som förrädiskt döljs under hans ytliga charm. Han får betala ett högt pris, förlorar både fru och företag. Poeten får tillbaka flickan, men väljer att dö för ”saken” i Spaniens inbördeskrig. Det bäddar för det lyckliga slutet… Jag vill också puffa lite för musiken. Många av dessa vackra melodier skrevs av den svenske tonsättaren Jules Sylvain. Den här skivan med låtar av honom står på inköpslistan. Och varför inte återsläppa filmen och filmmusiken? Som tur är har jag filmen inspelad från TV och nu bränd på DVD. Och betyget, ja det kan bara bli högsta, bara för alla fina framträdandens skull.

Betyg: 5/5

D-dagen — Antony Beevor

Antony Beevor är lika mycket en referent som en författare. Han letar upp, sorterar ut och sammanställer material från andra på ett skickligt sätt. Mycket av berättande utgår från den ”lilla” människan. Den och den dog på det viset, den och den skrev si och så i ett brev, den och den tyckte si och så. Det blir lite för mycket av det goda. Boken blir intressant först när han lyfter blicken en aning. Den hade tjänat på en bättre balans mellan det lilla och stora skeendet. I exempelvis slutkapitlen om Paris’ befrielse och efterbörden av invasionen hittar han den balansen på ett perfekt sätt. Jag har lyssnat på boken. Det kan hända att den tjänar på att läsas. Kanske finns det kartor i pappersboken som gör det enklare att följa med. Uppläsningen är bra. Översättningen likaså.

Betyg: 3/5

Är du idealist? Javisst! ??

Vad är idealism? För mig är det ett betraktelsesätt av världen, sprunget ur den Platonska filosofin. En idealist är lika gärna världsfrånvänd som världsförbättrare. Idealism kan också stå för en inriktning inom konsten, vilken naturligtvis är sammankopplade med den förutnämnda filosofin. Idealism får inte förenklas eller frånkopplas från denna världen, den existerar i samklang med ”det verkliga”, vilket ofta glöms bort. Här är definitionerna från Norstedts uppslagsbok:

  1. Åsikten att de yttre tingen blott är föreställningar, ej äger självständig verklighet. Motsats realism.
  2. Åsikten att verkligheten är helt eller delvis av andlig art. Motsats materialism.
  3. Åsikten att vårt sedliga handlande bestäms av högre moraliska värden, ej blott av själviska behov. Motsats egoism, hedonism m. m.
  4. Åsikten att det sköna är skönt genom den idé, som det ger uttryck åt i sitt föremål. Motsats formalism.

Av de ovanstående skriver jag under helt eller delvis på de tre första. Endast med tveksamhet på den fjärde.

Också dvärgar var en gång små — Werner Herzog

En apokalyptisk vision av vad uppbrytandet av normer, lagar och regler leder till. Dvärgarna på en anstalt gör revolt: ”Man får ingen uppskattning när man sköter sig, men man bestraffas när man gör fel.” Anstaltschefen är inlåst medan ”befolkningen” gör revolt utanför. En allt större degeneration och ett allt större mörker lägger sig över gemenskapen. Vid filmens slut ett absurt skräckvälde.

Filmen kom 1970, precis under den västerländska kulturrevolutionens första kulmen, och skall nog ses i det ljuset. Att det finns tittare som har tolkat dvärgarnas beteende som ett försvar för normnedbrytning är förståeligt, men med största säkerhet fel. Min poäng är, och det tror jag att Herzogs är också, att vi kan diskutera vilka normer som ska gälla, men att bara ta bort dem leder till civilisationens eller kulturens förfall. Människor är sköra och bristfälliga varelser och under ytan lurar hela tiden barbariet. Filmen kan jämföras med Flugornas herre. Då förstår man den.

Filmen torde vara per produktionskrona den bästa som har gjorts. Att för en så liten budget producera något så här bra är enastående. Herzog gjorde till och med musiken själv. Och filmiskt var den en revolution när den kom. Det känns nästan som den första moderna filmen, ett brott mot tradtionella berättarstrukturer. Man känner igen mycket från regissörens senare filmer, grepp som han förfinade och förbättrade.

Betyg: 4/5

Sånger — Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer var inte bara en framstående författare och kulturperson, han var även en skicklig tonsättare. Många av hans i övrigt högklassiga dikter finns tonsatta av honom själv i fina versioner. Jag kan varmt rekommendera den här skivan. Därpå finns också några av hans tonsättningar av andras dikter.

P. S. Dessutom får man många av hans bästa dikter på köpet i texthäftet.