Carl Michael Bellman — Sven-Bertil Taube

Bellman var, är och förblir ett av de största litterära genierna i vårt land. Hans poesi känns fräsch än idag, vilket faktiskt är otroligt i sig. Och därtill var han ett musikaliskt geni helt utan tvekan. Och om han lånade några melodier här där, vad så? Bob Dylan har gjort det i vårt århundrade många gånger. Så är Blowin’ in the Wind baserad på No More Auction Block, men det är ingen tvekan om vilken av sångerna som kommer överleva i framtiden.

Nog om. Kort om den här skivan och Bellmantolkningar. Om du letar efter Bellmantolkningar, köp för all del inte Cornelis. Han var en riktigt dålig Bellmantolkare, och hans stil passar verkligen inte att sjunga den spirituelle och sprudlande Bellmans verk. Välj då hellre Fred Åkerström eller den här skivan. (Eller kanske William Clauson.) Taube gör liksom Åkerström tidstrogna och inspirerade tolkningar fyllda av kärlek till musiken och texterna. Det finns egentligen inget att anmärka på den här skivan; man tror sig förflyttad till 1700-talets Stockholm och det händer att jag kommer på mig själv med att tänka att det är Bellman själv som sjunger.

Betyg: 5/5

Utvandringen drevs ej av nöd och lidande …

… utan av andlig frihetslängtan och lyckosökan.

I många orter påminner tillståndet om det, som rådde efter Karl XII:s krig, lyckligtvis icke i ekonomiskt avseende, men i fråga om befolkningens åldersklasser. Man ser nästan endast gamla och tidig ungdom. Män och kvinnor i mannaåldern har försvunnit till främmande land… Och dock lida vi här i landet icke av överbefolkning, utan av folkbrist, icke blodöverfyllnad, utan blodfattigdom.

Citatet är från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 3 juli 1893, och visar med tydlighet att utvandringen till Amerika inte vara driven av materiell nöd eller svält — något jag själv levt i vanföreställning om — utan andra orsaker. Det är beklämmande att Sverige redan på den tiden utövade en så nedslående andlig kraft på sin befolkning att den valde att i så stor utsträckning utvandra.

Revybox — Nils Poppe

Jag skulle kunna skriva mycket om den här boxen, som innehåller fyra underbara komedier med Nils Poppe på Fredriksdalsteatern. Låt mig bara konstatera att Nils Poppes föreställning var ett av mina favoritprogram på TV under min uppväxt. Då förstod jag kanske inte hur bra det var, hur unikt bra det var, men det gör jag nu. Nils Poppe hade verkligen funnit sin nisch på ålderns höst. I de tre första pjäserna i den här boxen är det också Poppe som är den största (men inte enda) behållningen. Hans utstrålning och glädje smittar av sig till alla; publik och ensemble. Men i den sista, Spanska flugan, är Poppe gammal (84 år) och spelar faktiskt en mindre roll. Det är ändå min favorit av de fyra vid första titten. Dels är pjäsen den bästa — den är väl så nära en perfekt förvecklingskomedi man kan komma — dels gör huvudrollsinnehavarna lysande insatser: Olof Lundström Orloff och framförallt Mats Qviström. Den senare gör en av de bästa komiska rollprestationer jag har sett på en teaterscen. Det är en tacksam roll om man får den att stämma, men det torde vara ack så svårt, och mindre begåvade skådisar har nog lätt att spela över.

Klassisk underhållning och teater av bästa snitt!

Betyg: 5/5

Vecka 42, 2012

Bra konst skall spegla, kommentera och påverka verkligheten. Den är både en del av verkligheten och står vid sidan av. Den ger människan möjlighet att iaktta sig själv utifrån och att reflektera över sig själv. Samtidigt ska den uttrycka något djupt subjektivt som också är allmängiltigt.