Per Albin

Det är med stor beundran man lägger ifrån sig Anders Isakssons Magnum Opus, Per Albin. Efter 2 1/2 år och 2000 sidor, har jag nu läst ut den sista delen. Det är ett verk som bör läsas av alla svenskar, för det är ett stycke nutidshistoria utan motstycke, och dessutom en välskriven text. Jag är full av beundran över det enorma efterforskningsmaterial som författaren har gått igenom, och hur han håller ihop berättelsen som spänner över 50 år. Verket är utan tvekan en modern klassiker som fängslar oavsett politisk inriktning. Den som vill förstå folkhemmets idé och mannen bakom, den tidiga moderna demokratins och socialdemokratins historia, se inte längre än hit.

Vem var mannen? En ”både och människa”, en eklektiker som sökte samförstånd, eller en stark politisk begåvning som körde över sina motståndare? Ja, det första var han onekligen och det var ett drag som förstärktes genom åren och slutade i landsfadersrollen och samlingsregeringen under kriget. Samtidigt var han en lysande strateg och taktiker politiskt. Och han var en eklektiker som faktiskt lyckades skapa något unikt ur alla idéer han tog till sig; folkhemmet och samförståndsandan. En fin motvikt till de fascistiska och renläriga socialistiska strömningarna. Han var den mest lysande av den första generation socialdemokrater ur arbetarklassen som kom fram. Men långt fram bestod faktiskt partiets ledarskap av intellektuella ur medelklass och överklass. Ett exempel är Hjalmar Branting. Ett annat är Zäta Höglund, Per Albins ärkefiende alltigenom den politiska karriären. Zäta, som ifråga om karisma överglänste sin antagonist, lyckades besegra Per Albin i striden om ungdomsförbundet, något som han aldrig blev förlåten. Vid partisprängningen 1917 uteslöts Zäta och hans anhang, för att bilda det  kommunistiska partiet. Zäta återkom dock senare till S och var en ständigt nagel i ögat på P. A.

Per Albin var en organisationsmänniska som alltid höll på formalia och utnyttjade den för sina egna syften. Han intog ofta extrema ståndpunkter för att sedan uppträda som den kompromissvillige kandidaten ur sin egen falang och därmed som ett trovärdigt alternativ jämfört med sina trosfränder. Han var en lysande retoriker, förmodligen den störste vi har haft under 1900-talet. Olof Palme kommer inte i närheten, hans tal framstår som luftslott tycker jag. Bakom Per Albins ord stod alltid handling och verklighet. Han hade en jordnära stil, men talen var utomordentligt skickligt uppbyggda och svarade alltid mot en politisk agenda, som han drev, på ett kongenialt sätt. På ett personligt plan verkar han ha anlagt en uppkomlings later, med älskarinnor och ett kotteri av prominenta personer ur kultureliten och näringslivet, men allt detta doldes och läckte aldrig ut i pressen under hans livstid, och han var kanske inte sämre än många andra på de punkterna. Utåt förmedlades bilden av en folkets man, som bodde i radhus i Ålsten med familjen och tog spårvagn till och från jobbet varje dag.

Hans stora politiska insats bestod i tre saker: 1. Han lyckades vrida om socialdemokratin från ett utopiskt socialistiskt parti till ett stort pragmatiskt folkparti, måhända med socialistiska undertoner men hela tiden med basen i den borgerliga demokratin. 2. Han gjorde en syntes av tidens idéströmningar som mynnade i folkhemmet, det klasslösa, gemensamma samhället med nationalistiska färger. Det var, tror jag, anledningen till att fascism och nazism aldrig blev stort i Sverige (nej, det blev det aldrig, hur mycket än vänsterdebattörer försöker påstå det).
3. Han höll Sverige utanför andra världskriget och höll samman landet internt under den extremt pressade situationen. Och de som påstår att Sverige skulle stått inför andra handlingsalternativ kanske bör påminnas att Sverige efter Danmarks och Norges ockupation var helt inringat av tyskarna västerut och 70 % av handeln gick igenom dem, så Sveriges handlingsalternativ var starkt begränsade om man inte ville hamna under tyska ”stöveln”. Det hade varit en symboliskt gest att gå i konflikt med tyskarna och hade inte förbättrat situationen för våra grannar eller de allierade.

”Historien förvandlas från en berättelse om det förflutnas människor i deras egen tid och under deras egna villkor till en moralisk arena, en retroaktiv process där gårdagens handlingar, idéer och värderingar döms utifrån dagens kunskap om vad som kunde och vad som borde ha gjorts.” Anders Isaksson.

De protyska strömningar som fanns i Sverige handlade till största del om att hjälpa Finland mot Sovjet. Vid vinterkriget var svenska folket enigt i sitt stöd till Finlands sak och aktivismen, frivilliga och insamlingar omfattande. Vid uppföljningskriget, när Finland gick i krig sida vid sida med tyskarna, fanns stödet för broderfolket kvar men i avsevärt svalare form.

Vi saknar din saklighet, ditt varierade och korrekta språk, din vederhäftiga efterforskning, din skarpa analys. Du är ett exempel för alla journalister och fackförfattare att se upp till! RIP Anders. RIP Per Albin.

Andra världskriget bryter ut ”varen svenske”: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1602&grupp=2371&artikel=2996021&sida=3

Annonser