Martha; Welt am Draht — Fassbinder

Två filmer av Fassbinder. Lite okända men intressanta och bör ses. Varför? Martha är en av få spelfilmer som skildrar en psykopat på ett trovärdigt och skickligt sett. Obs! Det är inte Hollywood-schablonen som Fassbinder gestaltar. Betyg 5/5. Welt am Draht är egentligen en TV-serie i två avsnitt. Det som är kuriöst i sammanhanget, är att här hittar man föregångaren till filmen Matrix. Det är samma tema, samma filosofiska frågeställningar. Naturligtvis inte exakt samma handling och betydligt mindre action. Filmen bygger på en bok. Betyg 4/5.

Heidenstam var inte nazist

Någon gång i min ungdom på 90-talet råkade jag läsa i en tidning att Heidenstam hyste nazistiska sympatier. Detta har fastnat så i mitt medvetande att jag länge trodde att det var en bergfast sanning. Och eftersom Heidenstam är en av mina favoriter, var det extra tråkigt.

Får några år sedan läste jag boken Faktoider, och till min förvåning avklädes denna ”sanning” där till myt. Där ser man hur lätt det är att misskreditera någon med association till nazism och Tyskland. Läs hela redogörelsen här.

Vecka 17, 2012

Det finns ingen gen för den mänskliga andan.

Snöfrid — Wilhelm Stenhammar

Jag har tidigare skrivit och länkat till Sibelius tonsättningar av Viktor Rydbergs dikter. Sedan dess har även Wilhelm Stenhammars tonsättning av Snöfrid lagts upp på YouTube. I mitt tycke snäppet vassare och vackrare än Sibelius’.

Uppdatering

Bloggen har fått delvis nytt utseende och en ny kategori: Film. Och från och med nu kommer allt som recenseras att betygsättas.

Frukthandlarens fyra årstider — Fassbinder

Denna film var Fassbinders stora genombrott. Man kan förstå varför. Den har något allmängiltigt över sig, en extra dimension som inte alla hans filmer har. När man tittar på filmen, undrar man först vad det är som är så speciellt. Men filmen är kusligt svår att glömma; den går inte att skaka av sig.

Betyg: 5/5

Vecka 16, 2012

Jag misstror grekerna, även när de kommer med gåvor.

Vergilius

Werner Herzog

Jag har den senaste tiden spenderat många kvällar framför TV:n med att titta på Werner Herzogs filmer. Vilken fantastisk regissör. Varför är han så okänd i Sverige? Han håller Bergman-klass eller högre! Hans filmer är nästan alltid porträtt av enskilda människor och deras kamp i tillvaron. I de flesta av filmerna spelas huvudrollen av Klaus Kinski. En fantastisk skådespelare. En skådespelets Mozart. Men alla skådespelare gör storartade insatser. Herzog är en personregissör av högsta rang. Filmerna är mycket vackert fotograferade och väl iscensatta. Bilderna är på två boxar som jag köpte och än så länge har sett. Alla filmer i de här boxarna får högsta betyg! Några som sticker ut: Aguirre, Grizzly Man, Nosferatu och Kaspar Hauser.

Kulturskymning Sverige?

Jag läser i Svensk Bokhandel om hur mycket de franska klassikerna har sålt mellan 2004 och 2012 (i Frankrike alltså.) Jag roade mig med att översätta försäljningssiffrorna till svensk folkmängd. Så här blev resultatet:

Guy de Maupassant, 3,8 miljoner ex.
Molière, 3,4 miljoner ex.
Zola, 2,9 miljoner ex.
Camus, 2,8 miljoner ex.
Hugo, 2,7 miljoner ex.

En motsvarande svensk lista skulle alltså ha kunnat se ut så här:

Hjalmar Söderberg, 590 000 ex.
August Strindberg, 530 000 ex.
Selma Lagerlöf, 450 000 ex.
Viktor Rydberg, 440 000 ex.
Verner von Heidenstam, 420 000 ex.

Jösses! Man tror inte sina ögon. Skulle de svenska klassikerna sälja ens en tiondel av ovanstående, skulle det vara ett stort framsteg från idag. Skillnaden mot Frankrike är avgrundsdjup. Än en gång bevisar svenskarna att de hatar sin egen kultur och kulturarv. ”Världens modernaste land” börjar kännas som ett skällsord. Fast det är väl också västvärldens mest kulturradikala land…