Månad: mars 2012

Ängelholm samt ”hackaretiden”

Publicerad den av harpolekaren

Att läsa äldre litteratur kan ge så otroligt mycket kunskap som idag är bortglömd. Både språkmässigt förstås, men även rent kunskapsmässigt.

Jag minns när Ängelholm var med i På spåret. Fredrik Lindström hävdade med bestämdhet och nöjsamhet att stadens namn kom av ordet ”angel” eller ”vinkel”. Han är ju ”språkvetare” och faller kanske i den fällan att härleda allt till sitt eget vetenskapsområde. Etymologi är ett kraftfullt hjälpmedel men måste användas med försiktighet, annars kan det fås till att bevisa vad som helst. Jag minns den läsvärda boken Svitjods undergång och Sveriges födelse vilken han skrev tillsammans med sin bror. Däri försöker de skriva hela Sveriges tidiga historia med utgång från etymologi. Det var underhållande läsning, men jag undrar hur mycket som stämde? Linné konstaterar i Skånska resan att lokalbefolkningen i Ängelholm med säkerhet visste var namnet kom ifrån: staden grundades av engelsmän! Nåväl, vi vet inte om det stämmer, men vi vet inte heller med säkerhet att Lindströms utsaga stämmer. Alltså, hade Lindström och andra forskare bemödat sig att vara litet mer tvärvetenskapliga, skulle säkert alla dra nytta av det.

I samma Skånska resa läser man om ”hackaretiden”. En tid i fordom då jordens frukter inte räckte till att försörja befolkningen och delar av den nödgades anlägga odlingar i skog och på klippor. Bevis för denna tid kan ses i de stenhögar som finns i skogstrakter: ”Hackerör, äldre benämning på röjningsrösen i södra Sverige som antas härstamma från en avlägsen ”hackaretid”, då odlingen bedrevs med hacka.” Linnés lärljunge Pehr Osbeck skrev:

På den del af Hallands ås, som hörer til detta Pastorat, finnes en myckenhet af Stenhögar et litet stycke ifrån hvarandra så väl i skogar som på utmarker, tillika med uphögda platser, som likna grafvar, tekn til åkerfall och grundstenar til små ingärdade täppor. Ingen mins när detta skedt eller när Stenrören blefvit hopsamlade; men at där varit åkrar i fordom tid är tydeligt. Folket säger, at det är skedt i Hackare tiden; men när den tiden begynts eller slutats, vet ingen berätta. Uti Tunelds Geographie, 3:dje uplag. p. 93 kan man läsa om sådana ihopkastade Stenrösen i Nerike, och den berättelse, som nog liknar denna ortens, at i en drottnings tid skall hafva varit stor hungers nöd, då de hackat up stenige ödeplatser. Här säja de, at en drottning den tiden lefvat, som het Hackebila. Folket skall då ha varit så mycket här i landet, at ingen utväg kunnat finnas til deras vid magt hållande; utan har blefvit tilstyrkt, at dem skulle gifvas en hacka med den frihet, at hvar och en fick hacka up åker på utmarken hvar han ville och då skola stenhoparna blefvit samlade af deras åkrar. Hvar och en skall hafva täpt sin del med stengärdsgårdar, hvar af nu allenast få lämningar finnas. När man då gifte bort sin dotter skall hela hemgiften bestått i en hacka och en ko. Sedan har en grufvelig död ryckt bort människjorna, kanske digerdöden, som varade ifrån 1348 til 1350 och tog bort halfva folket, eller som troligt är, längre tilbaka…

Här finns en exempelbild och följande text: ”I forna tider hände sig, att i Östergötland blef så stark missväxt, att landets konung såg sej nödsakad påbjuda, det hvar tionde (enligt annan uppgift hvar femte) menniska skulle efter lottning uttagas och dödas. Men drottningen, som var en öfvermåttan klok och vis qvinna, utverkade den mildring i domen, att de, på hvilka lotten fallit, skulle få behålla lifvet, men lemna landet. Dessa drogo då upp åt Nerikes skogstrakter och bröto der nya bygder”. G. Djurklou, Ur Nerikes Folk-språk och Folklif, sid. 70.

En mycket intressant tid av vår historia, som väcker nyfikenhet och sätter fantasin i rörelse.