Från Nyheter Idag
Identitetspolitik är föreställningen att individer kan delas in i grupper baserat på medfödda egenskaper; hudfärg, kön och sexuell identitet, och utifrån detta tilldelas privilegier. Även religion och kultur ingår. Högst i den identitetspolitikiska hierarkin står den vita, heterosexuella mannen. Hans tre egenskaper representerar maktstrukturer, och därför förtrycker den vite mannen andra individer genom sin existens. Det starkaste förtrycket är könsmaktsordningen, eller patriarkatet, vilket förtrycker alla kvinnor. Personer med annan hudfärg än vit, eller annat ursprung än kristen kallas rasifierad. När en sådan person utsätts för förtryck kan hen hävda att det är rasism.
Ovanstående innebär att den vite mannen är priviligierad, ett viktigt nyckelord. Att vara priviligierad betyder att man har fördelar som man inte förtjänar tack vare sin hudfärg, kön eller sexuell läggning, och som man erhåller genom att förtrycka mindre priviligierade. De priviligierade är rädda för att förlora sina privilegier. Denna rädsla ger upphov till fobier: homofobi, transfobi, afrofobi, gynofobi och islamofobi är några exempel.
Ett viktigt begrepp är tolkningsföreträde. Detta säger, att en individ som besitter en maktstruktur saknar förmåga att förstå det förtryck hen utsätter andra för. Eftersom den vite heterosexuelle mannen besitter alla maktstrukturer, kan han inte förstå något av det förtryck han utövar. Att ifrågasätta att detta förtryck existerar är i sig kränkande mot de förtryckta, och därmed en del av förtrycket. Åsikter från en priviligierad person har alltså mindre (eller inget) värde jämfört med en förtryckt.
Identitetspolitik handlar alltså om förtryckande strukturer. Detta begränsas inte bara till individer och grupper, utan gäller hela nationer och kulturer. Detta kallas intersektionalitet. Det innebär att en maktstruktur kan utsträckas till andra grupper. Förtrycket expanderar genom normalisering och exkludering. Exempelvis sprider vita heterosexuella män en heteronorm, en vithetsnorm och en maskulinitetsnorm. Dessa normer exkluderar och marginaliserar alla som inte följer normen, och de upplever sig därför förtryckta och diskriminerade.
Detta leder in på kolonialismen – nästa nyckelord (lugn, det kommer inget förhör på detta). Kolonialismen är det förtryck på global nivå som den vite mannen utövar. Den vite mannen har genom att sprida den kristna heteronormativa kulturen över världen, och med våld tagit land och resurser, skapat sin makt och rikedom. Detta är alltså orättfärdigt erhållet genom förtryck. Sålunda har skapats en kolonial skuld. Denna skuld belastar alla rika nationer som styrs av vita eller rödhåriga män, och alla priviligierade individer som bor där. Det är ett slags nollsummespel; all makt som någon besitter är på bekostnad av att någon annan förtrycks. All rikedom som någon äger, har tagits från någon mindre privilegierad.
Den vite mannens privilegier anses vara vetenskapligt belagt genom statistik som visar på överrepresentation bland exempelvis chefer och höginkomsttagare. Det finns visserligen statistik som visar att män är kraftigt överrepresenterade i självmord, arbetsolyckor, misshandel, mord och inte minst dödade i krig. Detta borde rimligen motsäga det manliga privilegiet, men det finns en förklaring: Destruktiv eller toxisk maskulinitet. Det betyder att den maskulina norm som förtrycker människor också är skadlig, toxisk, för männen själva. Män blir alltså både rika och mäktiga, och begår självmord och dör i krig genom att de drabbas av toxisk maskulinitet.
Sålunda är identitetspolitiken definierad. Vad som är viktigt att förstå, är att förtryck alltid går i riktning från mer priviligierade mot mindre priviligierade, och i motsats till detta har alla förtryckta rätt att kämpa emot de priviligierade, i ett slags självförsvar. Det liknar det uppror proletariatet gör mot borgerligheten i marxistisk teori. Det innebär också att det som en person gör mot en annan kan vara fel eller rätt, beroende på om det är en priviligierad eller förtryckt som agerar.
En minoritetskultur har rätt att försvara sin kultur och territorium mot intrång, medan en kolonialmakt som Sverige inte har det. En förtryckt minoritet som homosexuella har rätt till särbehandling, medan en heterosexuell inte har det. Det är även korrekt att separera människor efter hudfärg eller kön, om det är de förtryckta som skyddas från de priviligierade. Det kallas separatistiska rum. I den motsatta riktningen är det rasism.
Universalverktyget mot förtryckande strukturer är normkritik. Med normkritik kan man dekonstruera normer, och bygga nya och bättre. Man kan till och med utbilda sig till normingenjör. Att ha ett normkritiskt förhållningssätt är så viktigt att det ska läras ut i skolan, eller hellre i förskolan. Det lär barnen att inte följa normer, utan istället konstruera sina egna (tillsammans med pedagoger skolade i normkritik). En viktig komponent är genuspedagogiken, som har till syfte att dekonstruera barnens könsnormer och skapa barn utan könsnormer. Det är viktigt att skolan gör detta, eftersom föräldrar ofta har bristande normkritisk utbildning.
Till överkursen hör kulturell appropriering. Det är när en priviligierad person använder kulturella kännetecken från en förtryckt grupp för att få fördelar eller nöje. Exempelvis en vit europé som klär ut sig till indian eller same, eller sminkar sig svart. Detta är ett begrepp som är mycket svårt definiera. Vissa saker är tillåtna, exempelvis för en icke muslimsk kvinna att bära hijab, eller för en man att bära kvinnokläder, men inte att ha afro-frisyr eller kineshatt. Kulturell appropriering är också enkelriktad; en förtryckt person får alltid appropriera en priviligierad kultur – exempelvis bära jeans, kostym eller basebollkeps. Likaså färga håret vitt eller rakpermanentat. För att exakt avgöra vad som är kulturell appropriering måste man vara högt skolad i intersektionell analys, vilket faller utanför denna kurs.
Från Nyheter Idag
Harpolekarens blogg 