Clio – den ohistoriska bokklubben

Clio är utan tvekan Sveriges bästa bokklubb. I det senaste numret av medlemstidningen skriver de i samband med boken ”Islamiska byggnader” följande:

Klippdomen med sin förgyllda kupol på Tempelberget i Jerusalem är den äldsta bevarade islamiska helgedomen. Den byggdes för att skapa en samlingsplats för judiska, kristna och muslimska pilgrimer …

Nu undrar man varför de väljer att skriva detta? Det framgår tyvärr inte om det är ett citat eller referat ur boken, men Clio får väl stå för det eftersom de lyfter fram det i sin korta bokbeskrivning. Väljer man att skriva så för att förolämpa alla kristna och judar i världen? Eller är det bara ren okunskap?

Klippdomen är mycket riktigt ingen moské. Men inte heller någon fredens samlingsplats. Snarare bör man se den som ett segermonument. Kalifen Abd al-Malik lät bygga den när araberna intagit staden. Den stod klar år 691. Med tanke på platsens oerhörda religiösa och kulturella innebörd, framförallt för judarna, kan man inte se byggnationen som något annat en provokation och en maktsymbol, mitt under den aggressiva islamiska expansion som då pågick. Det finns dessutom en inskription på byggnaden som lyder: ”Han är Gud, Han är en, Han har ingen ledsagare, Han frambringar ingen, Han är inte frambringad” (Koranen, IX, 31-33, CXII, 1-3). Detta är en tydlig och direkt utmaning av vissa centrala principer i den kristna tron.

Annonser

1984 – George Orwell

Så har jag läst den: George Orwells dystopi ”1984”. Och liksom många andra drogs jag in i handlingen, vilken är underhållande i sig. Det var en bok som jag långa stunder sträckläste, en bladvändare. Med det sagt är det nog en bok som ger mer om man har en läggning för politiskt och filosofiskt tänkande, även om den som sagt fungerar även på ett ytligare plan, nästan som en spänningsroman. Översättningen är ok, lite slarvig bitvis men håller högre klass än de flesta.

Anledningen till att jag valde att läsa den nu var den debatt som pågick i TV4 och Expo m. fl. medier om att sluta använda vissa ord, censurera kommentarer på nätet, vidare att övervaka sina grannar om misstänkt beteende, ja allt stolligt som flöt upp till ytan vid efterdyningen av terrorbrottet i Oslo.

När man läser boken, som är en beskrivning av en socialistisk, totalitär stat — underligt nog nämns ordet anarkism (trots att Orwell själv hyste anarkistiska sympatier?) i början, och varför inte, detta är troligen vad ett anarkistiskt samhälle skulle utveckla sig till i ett moget stadium, ett samhälle utan lagar är inte fritt utan tvärtom rättslöst — så slås man av hur myckna av Partiets härskartekniker i boken har anammats av sentida efterföljare (troligtvis är urkällan Marx, men här är mina kunskaper begränsade). Associationskedjan går till DDR, Sovjet, Socialdemokratin under efterkrigstiden i Sverige, Tidningen Expo, Bush-administrationen efter 9/11 (se där en icke-socialist). Jag trodde att boken var ämnad att läsas som ett varnande exempel, men tydligen har den använts — och används? — som en modern version av Machiavellis Fursten, av politiker som vill lära sig hur man kontrollerar sina medborgare utan hjälp av lagar.

Orwell tillhörde den generation socialister, vilken också Karin Boye tillhörde, som tog avstånd från Sovjetkommunismen efter att insett naturen av det sovjetiska samhället. Han slutade emellertid aldrig kalla sig socialist. Men han var för traditionella värderingar, han var medlem av det socialdemokratiska Independent Labour Party och han lämnade ut en lista (med bland andra Charlie Chaplin) till brittisk underrättelsetjänst på ”kryptokommunister”. När man läser boken får man intryck av en liberal och demokrat, inte en person som hyste trotskistiska och anarkista sympatier. Boken är något tveeggad, då den troligen kan tolkas av både högern och vänstern att gynna deras sak, men i grunden är den en varning för vad en socialistisk stat leder till.

Språket och historien är de absolut viktigaste hjälpmedel Partiet använder för att manipulera sina medborgare i samhällssystemet Engsoss.

Språket förenklas, omvandlas, antalet ord skärs ned till ett minimum; målet är något som kallas nyspråk. Syftet: att medborgarna inte skall kunna tolka verkligheten ”fel” eller tänka i banor som inte stämmer med Partiets världsbild. Om vi betänker den svenska språkpolitiken sedan andra världskrigets slut, så har vi en karbonkopia på språkpolitiken i Engsoss. Det är bara det att här har motivet angivits som jämställdhet, om det alls har uttalats.

Historien förvanskas och omtolkas, dels genom införandet av nyspråk — de historiska källorna blir inte längre tolkningsbara för vanligt folk — dels genom rena förfalskningar och förstörelse. Det som inte finns dokumenterat har aldrig hänt. Medborgarna kan formas av en historiebild som stämmer med den rådande ideologin. Också här är den nutida omtolkningen och ifrågasättandet av hävdvunnen historiografi en parallell, som borde få varningsklockornas malm att ljuda vida omkring.

I Engsoss är makten det högsta syftet, ingen annan lojalitet tillåts utom till partiet, därför tillåts inte människorna tänka själva. Begrepp som krimtänk (övers. tänka politiskt inkorrekta tankar), krimstopp (stoppa samma tankar innan de dyker upp), dubbeltänk (att vara medveten om systemets lögner men samtidigt acceptera dem och glömma dem) används i boken. Allt är naturligtvis övervakat och censurerat i Engsoss. Familjemedlemmar spionerar på och anger varandra. Barn vänds mot sina föräldrar av staten. Slutmålet: att alla barn skall uppfostras av staten. (Jämför nu med Sverige och se om ni kan dra någon parallell? Senast ville SSU lagstifta om obligatorisk barnomsorg från tre års ålder.)

Läs boken, begrunda. Jag tror att alla som är uppvuxna i Sverige, med sin jantelag och konsensuskultur, kan känna igen sig.

Inom snar framtid kommer jag läsa Karin Boyes ”Kallocain”, skriven tio år innan ”1984” och med ett liknande tema. Jag vågar sätta en slant på att Orwell var inspirerad av den när han skrev.

Avslutar med några tänkvärde citat ur boken.

Frihet är att säga att två plus två är fyra. Om detta är givet, så följer allt annat därav.
(Bokens huvudperson Winston Smith har insett vad censur och tankekontroll leder till.)

Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.
(Engsoss använder historien för att kontrollera människors sinnen.)

— Hur bevisar en människa sin makt över en annan?
— Genom att göra henna illa?
— Precis, det räcker inte med lydnad. Om den andre inte lider kan man inte vara säker på att det är min vilja han lyder och inte sin egen.
(I Partiets diaboliska världsbild får människornas integritet inte ens omfatta en önskan om egen vilja, till och med tankar och impulser skall styras av Engsoss.)

Adlibris

Bokus

Guillou tror att han är Mann

Att Jan Guillou är en uppblåst självälskare känner väl alla till. Att inte förmågan och kunnandet står i paritet med hans självbild är nästan lika känt. Åtminstone parodieras detta flitigt av satiriker, ex. Public Service i P1. Men nu är han nog redo för dårhuset:

Jan Guillou menar tvärtom att hans roman är bättre än ”Buddenbrooks” i åtminstone två avseenden: snabbare förflyttningar i tid, plus att hans 1900-tal bjuder på andra möjligheter än Manns 1800-tal.
— Han fick Nobelpriset, några sådana förväntningar har inte jag. Men den här boken liknar inget annat jag skrivit, den har pretentioner, det här är ”attitude”. Jag har bytt genre och berättarstil.

Jan Guillou är inte ens en finne i röven på Thomas Mann. Inte ens ett dammkorn på en finne i röven på Thomas Mann. Guillou förhåller sig till Thomas Mann liksom en löskokt ärta förhåller sig till naturkrafterna.

Tro och makt – Bernard Lewis

Uppdaterad (2014): Efter att läst om boken är jag ännu mer imponerad än första gången. Egentligen ingenting som har hänt (och det är ganska mycket) i Mellanöstern de senaste åren har gjort att det som Bernard Lewis skriver känns föråldrat eller felaktigt. Tvärtom bekräftar allt hans teorier.

En av den här bokens utgångspunkter är att åtskillnad mellan kyrka och stat i stort saknas inom islam, och att det är därför liberal demokrati har haft så svårt att få fäste i islamiska världen. Författaren lyfter dock även fram flera exempel på traditioner inom islam som skulle kunna utvecklas mot demokrati: konceptet med baya, ett slags avtal mellan härskare och undersåtar o. s. v. Dessa traditioner tillsammans med modernisering och höjd utbildningsnivå kan leda till bestående demokratier med islam som majoritetsreligion. Men han inser också hur islamisterna tillsammans med Iran, wahabiterna i Saudiarabien och andra extrema uttolkare har fört islam tillbaka till en mer ”fundamentalistisk” uttolkning. Denna tolkning av islam ser han som oförenlig med demokrati och upplysning.

På vilket sätt skiljer sig islams förhållande till makten med kristendomens? Visst har makt och religion gått i varandras ledband även här i Europa, men de har alltid utgjort två institutioner, ibland förenade, ibland i konflikt. Det har funnits långa perioder av konflikt mellan den tysk-romerska kejsaren och påvemakten, och mellan kyrka och stat även i vårt land (ex. reformationen var ett sätt att inte bara reformera tron, utan även att ta ifrån prästerskapet makt). Kristendomen växte från början fram i opposition mot makten, som en förföljd minoritet under många hundra år, och skapade under denna period sina egna institutioner. Just den här uppdelning är det som har möjliggjort de idérörelser som ledde fram till vårt moderna samhälle: renässansen, reformationen och upplysningen. Dessa drevs inte fram av kyrkan, utan var tvärtom reaktioner mot kyrkans makt och ”tankemonopol”. Islam däremot var en statsbärande religion redan från början. Ja, det är till och med svårt att skilja på den nya religionen och det politiska system och den stat som Muhammed skapade. Muhammed var lika mycket statsman och politiker som profet. Makten och religionen var och är ett i islam, inte två. Man kan enkelt illustrera detta med två nutida exempel:

  • Saudi-Arabien — den viktigaste sunni-staten — har ingen författning. De använder Koranen som författning. De har inga civila lagar, de använder sharia.
  • Iran — den viktigaste shia-staten — har förvisso en författning, delvis bevarad efter västerländskt mönster med parlament, men de har implementerat sharia-lag inom nästan alla områden. Inte heller de gör någon skillnad på stat och religion, utan de politiska institutionerna är underställda de religiösa makthavarna med närmast oinskränkt makt. De har bl. a. ett övervakande råd bestående av islamiska rättslärda som granskar att alla lagar överensstämmer med sharia.

Här är det viktigt att poängtera att det inte bara finns ett islam. Det finns många olika; sunni och shia ovan känner ”alla” till.

Det finns också en teologisk skillnad mellan islam och kristendom. I nya testamentet finns inga avsnitt där Gud beskriver i detaljregleringar hur människor skall leva; huvudfokus ligger på relationen mellan människa och Gud. Inte heller finns det någon tradition inom kristenheten att kyrkan skall stifta lagar som gäller i civilsamhället. Lagarna har alltid stiftats av olika parlament, råd et c. I islam har det inte funnits några parlament förrän européerna införde dessa från 1800-talet och framåt. Anledningen är att det inte har funnits något behov av lagstiftare. Lagarna finns ju redan i sharia, och behöver de tolkas, görs det av islams rättslärda, ulama. Islams historia består därför av en oavbruten rad av envåldshärskare, för det mesta upplysta, inte despotiska, möjliga att avsätta och ersätta med en annan envåldshärskare, men ändock enväldiga. De anses ha fått makten av Gud, med uppgift att verkställa Guds lagar, och om de inte gör det är alla muslimer skyldiga att avsätta honom. (Även om Europa länge styrdes av monarker med mer eller mindre oinskränkt makt, så fanns det i nästan alla länder ett parlament som makten vilade på.)

Angående tolerans och särlagstiftning. Det beskrivs i boken hur islam var mer tolerant än kristenheten fram till en viss punkt i historien (troligtvis runt 1700), men sedan vände det och utvecklingen har fortsatt sedan dess till det vi har idag: ett väst som är helt öppet och tolerant på gränsen till självutplåning och ett islam som tenderar att fördriva alla oliktänkande. Toleransen i islam gick till på följande sätt: kristna och judar bodde och levde separat och fick i viss utsträckning stifta och tillämpa egna lagar. Men det är faktiskt en logisk följd av att lagen är given av Gud (koranen), då gäller också lagen bara de troende muslimerna (fram till fallet Salman Rushdie, efter det tycks den gälla alla världens medborgare). Det här så kallade milletsystemet är grunden till att muslimerna anser sig berättigade till liknande särbehandling i Europa.

Bernard Lewis ger ett kunnigt och vederhäftigt intryck och lyckas förmedla komplexa förhållanden på ett enkelt och underhållande sätt. Att han, som betraktas av många utomlands som den främste Mellanösternkännaren i världen, inte är mer känd i Sverige är underligt.

Betyg: 5/5

Rydberg som talbok

Viktor Rydbergs första roman ”De vandrande djäknarne” publicerades som följetong i Göteborgs Handelstidning 1856. Den publicerades först under pseudonym och Rydberg var aldrig riktigt nöjd med verket. Han planerade en omarbetning som aldrig blev av. Nu finns, ironiskt nog, Rydbergs minst kända roman som talbok. Boken kan laddas ned gratis här. På samma sida finns även en talversion av Rydbergs översättning av dikten Korpen, samt en länk till ”Djäknarne” som e-bok.

Runornas litteratur

På sidan Litteraturbanken har införts en intressant artikel om runor av Mats Malm. Sverige var det land i Norden som hade överlägset flest runskrifter, så talet om det illitterata Sverige, i jmf. med Island och Norge / Danmark, är en historieförfalskning och beror helt enkelt på att få fullständiga svenska texter har bevarats i andra format än runor.

Artikeln

Ämnet är oerhört fascinerande tycker jag och något som jag avser ”gräva ned” mig i vid tillfälle.

På samma sida kan man läsa Viktor Rydbergs tankar om och tolkning av Rökstenen.

Om hjältesagan å Rökstenen

Rydbergs dikter tonsatta av Sibelius

Viktor Rydbergs inflytande var stort inte bara inom Sveriges gränser. Den finske kompositören Sibelius tonsatte flera av hans dikter.

Snöfrid (Lyssna del I, del II)

I kvällens mörker och stormens larm
han hörde en röst vid sin fönsterkarm:
»Gunnar,
nu går det böljor över sjö!
Kom, jag vill se, om din håg är varm,
om mod kan bo i en gossebarm:
kom, gunga på våg en huldremö!
Och rädes du icke för svek och harm,
Gunnar,
då styra vi ut till din lyckas ö.»

Det var Snöfrid.
Djupt i skogen stundom såg han henne,
älskligare huldra aldrig fanns:
skön hon var med blåa ögons glans,
gyllne lockar om det vita änne.

Han ilade ut, hon tog hans hand,
så gingo de ned till sjöastrand …
»Snöfrid,
hur fager du är i din silverskrud !»
Och månen rann upp vid skogens rand
och lyste ur moln med rödgul brand
å seglet, som spändes på ungmöns bud,
och snäckan hon sköt i skum från land.
»Snöfrid,
vi gunga på våg, mina drömmars brud!»

Vid hans sida
sitter hon och lyss till vindens saga,
skådar drömmande till månens klot;
runt omkring dem dånar vågors hot,
runt omkring dem stormens röster klaga.

Nu vräker en bränning mot stäv och stam,
där skjuter en berghög udde fram.
»Gunnar,
vi syna guld i månljus natt,»
så locka små troll i dvärgaham,
de locka och vinka från bergets kam;
»kom gosse, tag din lycka fatt!
Vi skola dig fria från armods skam!
Gunnar,
giv oss din själ, då får du vår skatt!»

Det viner i luft, det skummar på fjärd,
där brusar nu fram en rasande färd.
»Gunnar,
där kommer Utgårds vilda jakt.»
De komma med lurar och fanor och svärd
och ryta sin dövande hyllningsgärd
åt våldet, som Midgård i kedjor lagt.
»Giv oss din själ, och i minnets värld,
Gunnar,
ditt namn skall stråla med ärans prakt!»

Nu syntes en vik, där månen göt
sitt skimmer och böljan domnad flöt.
»Gunnar,»
så lockar en röst, »vänd hit din stäv!
Dig väntar en hydda i lundens sköt,
en trohet, som aldrig sitt löfte bröt,
här drömme du ljuvt vid strandens säv!
Den vänaste arm, som ett famntag knöt,
Gunnar,
skall väva med kärlek din levnads väv!»

Men Snöfrid reste sig
hög i stäven:
»bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska
ro på guldet,
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i självisk ävlan,
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då
väljer du stormen.

Ty de hårda
hjältelivets
runor lyda:
svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.

Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!»
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken.

*  *
*

Gunnar! Gosse!
Många vägar öppna sig till griften;
om bland dem du väljer kämpens stig,
genom oro, kval och hårda skiften,
genom tvivlets töcken för han dig.
Trött och ensam
kämpe i sitt blod den man, som lyfte
sköld till värn för denna världens små,
och ju himlen närmare hans syfte,
desto tyngre fjät han måste gå.

Dock, du gosse,
är du dina bästa drömmar trogen,
återser dig huldran någon gång,
leker med dig, som 1 lekt i skogen,
sjunger för dig tröstlig runosång,
öppnar för dig
dina barndomsminnens blomstergårdar,
när från strid du längtar dit igen,
där på Idavallen nornan vårdar
morgonlivets gyllne tavlor än.

Skogsrået (Lyssna del I, del II, del III)

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män –
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.