Tankar i en talmansstol — Erik Boheman

Erik Boheman är en av 1900-talets främsta svenska diplomater. Han blev också riksdagsledamot och första kammarens siste talman. I den här boken, som är den sista av tre memoarböcker, tänker han tillbaka på tiden som beskickningschef från 1945 till 1958, samt reflekterar över samhällsklimatet i slutet av 1960-talet. Han var först i Paris och London, men förflyttades 1948 till Washington, där han gjorde den svenska ambassaden till en av de mest framgångsrika. Härifrån delar han med sig av insynsinformation från det politiska spelet, anekdoter och små porträtt av amerikanska politiker. Ett av de bästa avsnitten behandlar McCarthyismen. Vidare får man följa hans liv som diplomat och ta del av hans egna tankar. De är ofta insiktsfulla men känns en aning daterade. Det är dock intressant att läsa hur en liberal politiker av den äldre skolan ställde sig till samhällsklimatet och -utvecklingen mot slutet av 1960-talet.

En läsvärd och lättläst bit nutidshistoria. Det är dock del 2 av memoarerna, den som behandlar andra världskriget, man främst bör läsa.

Betyg: 4/5

Berlin Alexanderplatz — Fassbinder

Anslaget är stort. Det är nära att Fassbinder spräcker sig. Men i slutändan lyckas han ändå skapa en fascinerande berättelse om MÄNNISKANS villkor, och om Tyskland under mellankrigstiden.

Vi vet, vad vi vet.

Och för det har vi fått betala ett högt pris.

Jag upplever att serien har en svacka i mitten, från avsnitt fem till sju ungefär, men det tilläts på den tiden. Topparna är dock höga och dalarna få. Den fantastiska och drömlika epilogen på nära två timmar avslutar.

Är det här den bästa TV-serie som har gjorts? Ja, en av de bästa i alla fall, i konkurrens med Fanny & Alexander och Jag, Claudius, och kanske några till.

Betyg: 5/5

Kejsare och generaler — Adrian Goldsworthy

Att kunna sammanställa stor mängd information om ett ämne är bara det första steget i vetenskapligt och konstnärligt arbete. Sedan följer analys och slutsatser. Det första steget behärskar Goldsworthy väl, liksom många av hans brittiska kollegor, men i de två följande brister det. Det gör att jag inte kan läsa boken med nöje, eftersom de slutsatser och kommentarer som författaren hela tiden lägger in inte stämmer med min bild av antiken.

Jag förväntade mig en bok om stridskonst: strategi, berömda slag, fältherrars styrkor och svagheter. Goldsworthy är ju militär i grunden. Istället får man biografier — bättre skrivna av andra, eller varför inte läsa de antika källorna direkt? — som är torra som fnöske.

Översättning är dålig och förbättrar absolut inte läsupplevelsen.

Betyg: 2/5

 

Snakes in Suits — Paul Babiak, Robert D Hare

Robert D Hare har tidigare skrivit Utan samvete, den idag viktigaste boken om psykopati. Här följer han tillsammans med Paul Babiak upp den boken och fokuserar på den typ av psykopat som de flesta av oss kommer i kontakt med: företagspsykopaten. Ungefär 3,5 % av företagschefer är psykopater, jämfört med 1 % av hela befolkningen. Och andelen som uppvisar psykopatiska drag är troligen så hög som 1/3. Boken blandar fall tagna ur verkligheten med vetenskapliga avsnitt, och den är därför både underhållande och lättläst. Vad som vore tacknämligt ur ett samhälleligt perspektiv, är mera forskning kring varför psykopaten ”trivs” så bra i vårt moderna samhälle och tillsynes bara ökar och ökar i utbredning.

Betyg 4/5

”Strindberg var en genomusel människa”

Så här mitt under Strindberg-året och etablissemangets försök att kanonisera Strindberg kan det vara skönt med en liten motvikt till stolligheterna. Missförstå mig rätt. Jag tycker att Strindberg var begåvad. Men jag avskyr mycket av det han stod för, och som tänkare var han varken originell eller skarp. Dessutom var han en undermålig poet, målare och kulturhistoriker. Hans romaner och dramer är det som förtjänar uppmärksamheten.

Sven Stolpe om Strindberg

Laterna magica — Ingmar Bergman

Det här är en bok som jag velat läsa ända sedan jag köpte den på rean för ett par år sedan. Jag blev inte besviken. Bergman hade författaredrömmar som ung men misslyckades, förmodligen därför att han var mer intresserad av film. Hade han lagt ned lika mycket kärlek på litteraturen, vem vet? Han har ett rikt språk och ett stort ordförråd. Han skriver direkt ur hjärtat, starkt influerad av Strindberg, som är den person som nämns flest gånger i boken, direkt eller indirekt. När han var ung (tidiga tonår) förläste han sig på Strindberg och Nietsche. Inte undra på då att han förfördes av nazismen. Jag har alltid tänkt, att om någon författare i Sverige skulle ha svalt nazismen med hull och år, så skulle det ha varit Strindberg.

Prästsöner är de värsta brukar man säga. Ingmar Bergman är ingen bra människa, och det vet han själv om. I denna brutala självinsikt ligger nog mycket av hans förmåga att se både storhet och fel hos andra människor; en ovärderlig hjälp i livet och som regissör. Men han vill förbättra sig och där finns en stark humanism. Var han troende? Nej, inte enligt honom själv. Men något måste han ha trott på, efter att ha utforskat det andliga så mycket i livet och filmen. Han trodde inte på sin fars Gud i alla fall. Den hårda, skuldbeläggande och straffande, och sedan förlåtande.

Jag är oerhört fascinerad av Bergman som person. Mina favoritfilmer av honom är Sommarnattens leende och Höstsonaten. (Sommarnattens leende som Olof Lagercrantz kallade ”En finnig ynglings dåliga fantasi” när den kom. Vad säger det om honom?)

Boken blandar nedslag i Bergmans personliga liv och konstnärliga liv. Båda arterna är givande och stärker och tydliggör bilden av honom. Flera intressanta avsnitt behandlar Sveriges förvandling under 1960- och 70-talet samt Bergmans skatteaffär och landsflykt i Tyskland. Många insiktsfulla tankar om skapandet ger han oss också.

Summa summarum: en underhållande, välskriven biografi av en karismatisk, begåvad och intressant person.

Betyg: 5/5