Midsommarfirandet — romersk tradition?

I Linnés ”Skånska resan” beskrivs midsommarfirandet kortfattat: ”Lekar, som brukades av de gamla romare, voro ännu i bruk.” Och så fortsätter han med att beskriva mer utförligt dessa lekar, och ger konkreta exempel på vad de motsvarade i det gamla Rom. Han beskriver också hur ”offer” årligen sker i Falsterbo kyrka på midsommardagen. Offren sker i form av pengar på altaret och lägges i ett bäcken. Kan här också spåras rester av det hedniska romerska firandet? Gravarna beströddes med blomster å midsommardagen.

Är det här det ursprungliga midsommarfirandet som lever kvar än idag, eller handlar det om en uppblandning av den romersk-hedniska/romersk-katolska traditionen med den hedniskt nordiska? Vi befinner oss här i före detta Danmark, där det romersk-katolska inflytandet hade gått längre än i Sverige, men beskrivningen av hela firandet är så pass lik det nutida svenska, att jag tror att det antingen rör sig om en blandning av två traditioner, eller att hela midsommartraditionen är en import från antikens Rom, visserligen i så fall indirekt genom den katolska kultursfärens påverkan.

Man måste dock anta att alla civilisationer på något sätt har firat midsommar (sommarsolståndet), och då särskilt ju längre norrut man kommer. Alltså kan midsommarfirandet i sig aldrig betraktas som en import, men exakt var dess former kommer ifrån idag kan debatteras.

Annonser

Kallocain — Karin Boye

Karin Boye är en av våra bästa och mest egenartade stilister. Hennes mest kända och kanske bästa prosaverk är Kallocain; en psykologisk dystopi, skriven mot bakgrund av socialismens brustna ungdomsdrömmar och andra världskriget. Romanen var mer aktuell för dåtidens människor än idag, då det totalitära samhället hela tiden riskerade att ta över; demokratin var ännu mycket skör i Europa (något vi för övrigt bör vara medvetna om, det att demokratin utgör det historiska undantaget, inte normen). Men bokens temata är ändå lika viktiga idag, kanske viktigare, just därför att människor idag har glömt, ja kanske glömt vad frihet och demokrati egentligen är värt.

Liksom är fallet med Viktor Rydberg, får man en känsla av det är hon som är herre över språket och inte tvärtom — att hon kan forma det till exakt vad hon vill. Det är därför hennes personlighet kan kännas så tydlig i hennes texter. Och boken är omöjlig att läsa utan att tänka att det är Boye själv som skriver ned sina egna tankar och idéer genom språkröret Leo Kall; boken är berättad i förstaperson. Man får en känsla av personlig uppgörelse med omgivningen och livet. Hennes ”religioner”: psykoanalys och socialism, hade inte erbjudit de svar som hon behövde. Man anar en längtan efter något större, och något mänskligare. Kanske ligger ett hårt personligt svek bakom denna insikt. Bara åtta månader efter att boken släpps tar hon sitt liv.

Ett av bokens budskap är att människan har en egen internaliserad moral som inte är beroende och inympad av staten. Det låter kanske inte så kontroversiellt idag, men bland renläriga socialister på den här tiden var det som att svära i kyrkan. Hon tar starkt avstånd från en mekanisk syn på människan som en bricka i det gemensammas tjänst (en jämförelse med Viktor Rydbergs dikt ”Den nya Grottesången” är relevant) och fram träder istället individens frihet som det heligaste av allt. Men inte den själviska individen, utan individen i en tillåtande gemenskap med andra individer. Hon verkar anse, och det kanske är en kontroversiell läsart, att socialismen var något hon hade blivit lurad in i och vilseförd av.

Fram skymtar tron på något högre; det finns till och med en parallell till Jesus i boken, personen Reor som dyrkas på ungefär samma sätt. Men det är inte den benhårda övertygelsen om existensen av detta högre som är det viktiga, utan medgivandet att det kan finnas. Annars är livet meningslöst verkar hon mena. Och däri föds också kärleken mellan människorna, när det äkta, det svaga och det ärliga samtalet tillåts.

Till sist en kommentar om boken 1984 av George Orwell. Kallocain skrevs ungefär tio år innan 1984. Många av de teman och idéer som förekommer i Orwells bok återfinns också i Kallocain. Han har gjort ett mycket bra jobb med att bygga vidare på Kallocain, ge den en ny skepnad. Men man skall vara medveten om källan. Böckerna kan läsas som paralleller. 1984 är berättad i tredjeperson och är mer politisk och mer lättläst. Kallocain tränger djupare in i det mänsklig psyket och har ett vackrare språk. Den är dessutom skickligare konstruerad, där de bästa kapitlen kommer mot slutet och läsaren trots allt bär med sig ett litet hopp. 1984 slutar med en dyster klang, ett kallt konstaterande.

Förresten är hon inte väldigt lik Henrik Berggren i Broder Daniel? Och båda tillbringade sin ungdomstid i Vasastaden i Göteborg.

 

Bokus

Adlibris