Låt de gamla drömmarna dö — John Ajvide Lindqvist

Låt de gamla drömmarna dö (häftad)Jag recenserar inte den här boken, utan konstaterar bara att den inte håller samma klass som Låt den rätte… Om det inte varit för den sista novellen som delvis handlar om Oskar och Eli skulle jag ge ett ännu lägre betyg. Mer info här.

Jag har lyssnat på ljudboken. Den är inläst av författaren själv. Är detta då ett bra grepp? På ett sätt är det trevligt att få höra den röst som har skrivit, och en del författare är ju suveräna (minns Astrid Lindgren). Ajvide klarar sig hyfsat, men man tröttnar liksom på hans röst efter ett tag av någon anledning. Men jag har hört sämre, även av professionella röstskådespelare.

Betyg: 3/5

P. S. Ajvide lider av någon sorts fantasidefekt eller -begåvning 🙂 Det är en komplimang!

No direction home — Martin Scorsese

No Direction Home: Bob Dylan - A Martin Scorsese Picture (2-disc)Martin Scorsese började sin karriär som assistent på inspelningen av Woodstock. Han har senare gjort flera musikdokumentärer, den mest kända varande The Last Waltz med the Band och den här recenserade. Man noterar också att han var en av de första som fyllda sina filmers musikspår med enbart rockmusik. (I övrigt skall han främst hedras för Taxi Driver, en av 70-talets bästa amerikanska filmer.)

Han är alltså väl meriterad att göra denna film om den svårfångade personligheten Dylan. Som material har han haft 1) Råmaterialet till den misslyckade dokumentären Eat the document från Englandsturnén 1966 2) Intervjuer med Dylan inspelade av hans manager, gjorda i början av 2000-talet 3) Ett antal ”Talking heads”, intervjuoffer som var med när det begav sig 4) Övrigt arkivmaterial från första halvan av 60-talet.

Av allt detta lyckas han skapa ett fascinerande porträtt egentligen bara genom att klippa ihop materialet på ett bra sätt! Och bilden av Dylan stämmer väl överens med den jag själv har. Musikframträdandena håller också hög klass förstås. För mig är höjdpunkten när han framför den då ännu ej släppta Mr Tambourine Man på en workshop inför en storögd och trollbunden publik på Newport Folk Festival, eller Blowin in the Wind på samma festival några år tidigare (hans första festivalframträdande). En notering vid det famösa ”Judas”-framträdandet av Like a Rolling Stone i Manchester 1966: Hur en historisk händelse kan passera människor förbi utan att det noteras som något särskilt, ser vi här: kameramannen, som filmar detta mytiska ögonblick i rockmusikens och 1900-talets historia, vänder efter öppningstakterna bort kameran från scenen, han tycker tydligen att det är intressantare att filma strålkastarna!…

Betyg: 5/5

P. S. Den bästa Dylan-dokumentären är alltjämt Don’t Look Back.

The fighter — David O. Russell, Rocky Marciano — a life story

The Fighter (Blu-ray)Jag blev positivt överraskad av den här filmen. Det är nog en av de bästa — om inte den bästa — boxningsspelfilm jag har sett. Framförallt imponerar skådespelarna Bale och Wahlberg. Att det bygger på en sann historia visste jag inte förrän filmen var slut. (Filmens behållning är inte enbart boxningsintrigen, utan den handlar även om familjens betydelse och kraft, både som stjälpande och hjälpande hand.)

Betyg: 5/5

P. S. Den bästa boxningsdokumentär jag har sett är den här: Rocky Marciano — a life story. Finns väl inte att köpa längre men kolla på Amazon och liknande. Rocky är enligt mig den bästa tungviktaren genom tiderna. Det finns få idrottsmän överhuvudtaget som har utnyttjat sina fysiska möjligheter så effektivt som han gjorde. När han var som bäst var han nästan omöjlig att besegra (som proffs också obesegrad). Kolla in hans speciella stil så förstår du varför. Nästan alla hans klassiska kamper finns dokumenterade på film, och de har sammanställts i ganska utörliga sammandrag i denna dokumentär, som även innehåller intervjuer och biografiska klipp från hans liv.

Betyg: 5/5

Strindbergsfejden

När visade sig Strindberg som mest låg, barbarisk och vidrig under hela sitt långt ifrån dygdiga liv? Under den så kallade Strindbergsfejden. När uppgraderades han till ”nationalskald”? I samband och efter Strindbergsfejden, av den socialistiska pressen!

Läs gärna denna intressanta och välskrivna artikel av Andreas Nyblom. Artikeln utgår mest ifrån Strindberg, men är relativt neutral, trots att det är samme författare som har gett ut en bok, i vilken Heidenstams konstnärliga gärning förringas och förklaras av någon sorts ”kändiskult”. Snarare var det väl så, att Heidenstam endast blev stor p. g. a. kvaliteten i sina verk, då han inte på långa vägar sålde lika mycket som mer lättlästa författare som Strindberg. Men den postmoderna analysen tar inte hänsyn till sådant som kvalitet, utan måste hänföra allt till ytliga ting.