Viktor Rydberg — prototypen för Nobelpristagarna i litteratur

I en artikel från 2010 i Svenska Dagbladet ställer Åke Erlandsson upp hypotesen att Viktor Rydberg var förebilden som Alfred Nobel tänkte på när han skrev den specifika formuleringen i sitt testamente:

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej.

För litteraturpriset finns alltså en anvisning om vilken typ av författare som borde få priset! Nu har väl inte detta följts alls de senaste 60 åren, men vilket egentligen är ett lagbrott. Samma sak gäller fredspriset, där den norska Nobelkommittén verkar dela ut det priset till alla typer av ändamål, utan hänsyn till testamentet.

Nästa gång en litteraturpristagare kommer på tal, tänk alltså på att Rydberg är måttstocken utefter vilken de alla bedöms!

Läckte Nobelkommittén till Bonniers?

I senaste numret av Svensk Bokhandel hittar man en indikation på att Bonniers kände till Tranströmers Nobelpris innan det annonserades. Dagen innan tillkännagivandet satte de nämligen igång med att göra en e-bokutgåva av Tranströmers samlade verk, framtagen rekordfort och endast i PDF-format (ej epub, det vanliga formatet Bonniers använder) för att spara tid. Det låter väldigt suspekt tycker jag.

Han kallades Göteborgs Bellman — J. A. Wadman

Göteborgs Bellman har han kallats! Eftersom jag till skillnad från nutidens tidspöke intresserar mig mera för en konstnärs verk än hans liv, skall jag inte tråka ut er med några biografiska redogörelser — dem kan ni söka upp själva. Han verkar ha varit en karismatisk, enigmatisk karaktär. Följande anekdot bör dock alla känna till: De bevingade orden Utsupet, sa’ Wadman myntades av Johan Anders Wadman då han var sjukhuskommissarie vid svenska armén under fälttåget i Tyskland 1813. När myndigheterna krävde lagerredovisning för det brännvin (bedövningsmedel) som förvarades i läkemedelsförrådet skall han kort och gott ha svarat: Utsupet.

Wadman är i dikt som i liv på en gång epikuré, cyniker, stoiker. Det epikureiska draget röjes i besjungandet av de bacchanaliska fröjderna, ibland – men dock mycket sällan – med en antydan om de erotiska; cynismen möter oss i de ofta mycket ohöljda ordalagen, de djärvt drastiska uttrycken; stoikern slutligen i ett drag av likgiltighet för världens ävlan och glans, parad med kärlek till naturen och lugnet i dalen framför stormarna på höjden. Bland Wadmans dikter i den milda genren märks Min lilla vrå bland bergen, som Karl Warburg tog med i sin Ur svenska sången.

Källa: Wikipedia

Se där, en riktig livskonstnär. Varför välja sida mellan dessa tre fundamentala livsåskådningar, tag alla tre, vet jag! Som diktare gjorde han måhända rätt, där är det öppna sinnet till fördel, åtminstone i en del fall.

Den ovan nämnda sången, som i forn tid varit en enorm slagdänga och sedermera länge örhänge, är idag tyvärr bortglömd. Jag tycker melodin (ej skapad av Wadman) är oerhört vacker och fridfull och passar den fina texten utmärkt. Den finns att lyssna på här. (Om ni skaffar tillägget DownloadHelper till webbläsaren kan ni ladda ned den som fil också; ett stycke svensk kulturhistoria.)

Minnen — Jacob Sundberg

Jag har nu läst, eller i vart fall skummat igenom, juristprofessor Jacob Sundbergs ”Memoarer”. De har undertiteln ”från landet där den offentliga lögnen fått en svindlande omfattning”. Texten omnämndes i Axess magasin i förra numret och efter en snabb sökning hittar man den här.

Utgångspunkten är att Sundberg är en framstående jurist, som har rönt stor framgång i utlandet, framförallt i USA, men som har tigits ihjäl i Sverige. Han börjar med att jämställa sin egen situation med icke-personen i Orwells 1984. Han tar även upp det konkreta exemplet med Trotskijs utraderande från historien i Sovjetunionen. Han tar också upp den intressanta termen icke-temata, vilket alltså är den idémässig motsvarigheten till icke-person; ett ämne som inte tas upp till diskussion.

Skriften är slarvigt skriven, handlar för det mesta om juridik och saknar för den oinvigde nödvändiga bakgrundsbeskrivningar. Om en framstående människa skall lämna ett andligt testamente (Sundberg anser sig själv vara framstående, det är uppenbart) bör denna försöka göra ett mer gediget arbete.

Trots detta innehåller texten en del intressanta upplysningar: Om DDR:s stora inflytande på den svenska utbildningspolitiken och Sveriges lärosäten, både genom officiella kontakter och utbytesprogram, och genom infiltration av universitetens fakulteter och studentorganisationer, medvilligt hjälpta av vänstermänniskor i Sverige. Om hur journalistutbildningen skapades av enmansutredaren Furhoff 1967. Detta var första gången man professionaliserade tidningsyrket i Sverige, och samtidigt skedde den vänstervridning av journalistkåren som har pågått ända sedan dess.

Det fanns inget propagandaministerium i Sverige, framhöll Huntford, men det behövdes heller inget. Utvecklingen i Sverige försiggick av andra skäl som om det funnes ett sådant. Alla svenska media tycktes existera för att icke störa den allmänna sinnesfriden, inte för att kritisera utan för att indoktrinera med ett visst synsätt.Det var fråga om ”en av historiens mest statstrogna journalistkårer”. Man ställde inte upp på processer mot samhället. För journalisterna blev de klagande ”rättshaverister”. Man begrep icke motsättningen mellan stat och individ.

DDR lyckades också etablera nära kontakter med den svenska journalistvärlden. Pressattachén på DDRs ambassad fick där många vänner och umgicks med journalisterna Dieter Strand och Gunnar Fredriksson och odlade ”vänsterinriktade, socialdemokratiska, kommunistiska eller maoistiska kretsar”. Saken speglades på sitt sätt i den nyskapade (1967) Journalisthögskolans kursbeskrivning att ”god journalistik måste bygga på solidaritet med läsaren, d.v.s. det arbetande folket i motsats till ekonomiska och politiska makthavare” d.v.s. det gällde att anlägga grodperspektivet och avstå från försöken att förstå hur man tänkte i ledningarna. Som ett bonus fick man då att intervjua okända på gatan skulle uttrycka ett särdeles demokratiskt sinnelag samtidigt som det var klart billigt.

Mina få möten med Furhoff-präglade journalister gav överraskande vid handen att de såg som en viktig uppgift att förtiga viktiga, men för dem politiskt obekväma sakförhållande – t.ex. sambandet mellan WP och Baader-Meinhof aktiviteten i BRD.

Juridiskt berörs den s. k. Uppsala-skolan, som kom att bli dominerande under 1900-talet i Sverige. Man kan kort säga att skolans huvudpunkt är argumentet mot förekomsten av allmänmänskliga rättigheter, ex. folkrätten eller andra mänskliga rättigheter. Makten har alltid rätt, eller Makt är rätt. De ställer juridiken på statens sida, som ett instrument i statens händer, istället för att vara ett skydd för medborgarnas rättigheter och en garant av samhällsaktörers skyldigheter.

Den sammanhänger med Uppsalaskolan. Efter Versaillesfreden publicerade professor Anders Vilhelm Lundstedt ett våldsamt angrepp på folkrätten som han betraktade som ren vidskepelse jämlikt en filosofi som han inhämtat av sin läromästare, professor Axel Hägerström. Den har tillvunnit sig många namn som t.ex. Uppsalaskolan, hägerströmianismen, den skandinaviska rättsrealistiska skolan m.fl. Den uppskattades så mycket inom den socialdemokratiska rörelsen som ville i djupet förändra det svenska samhället att man talat om ”det hemliga äktenskapet”. Uppsalaskolan undanröjde nämligen alla juridiska invändningar mot de önskade förändringarna; sådant var bara vidskepelse.

En intressant litteraturhänvisning förekommer: boken Det blinda Sverige (The New Totaliarians, 1971) av Roland Huntford. Den tar upp Sveriges totalitär-demokratiska samhälle runt den här tiden. Boken verkar dock vara svår att få tag på.