Guilt by association? Anknytningsskuld

Under en middag i New York,13 december 1963, skulle Bob Dylan tilldelas Tom Paine-priset av kommittén för mänskliga rättigheter, ECLC.

Den framåt kvällen berusade och nervöse Bob levererar följande som avslutning på sitt famösa tacktal: ”Jag måste erkänna, att han som sköt president Kennedy, Lee Oswald, jag vet inte riktigt var … vad han trodde att han gjorde … men jag ska ärligt bekänna att jag också … jag såg något av mig själv i honom. Jag tycker inte att det hade behövt gå så långt, men jag kan säga rakryggat att jag inom mig såg saker och ting som han kände.”

De närvarande buade naturligtvis, och med tanke på att Dylans stora bluff om ”hela sin uppväxt som luffare” nyligen hade avslöjats, borde kanske uppträdet ha lett till slutet på den unge bardens karriär?

Beteendet är för övrigt inte oförståeligt, för dem som känner till Bobs kvicksilveraktiga personlighet: en sällsam kombination av karaktärslöshet, integritet, rebelliskhet, idealism och själviskhet. (Ja, det var i alla fall ett försök att beskriva den.)

Min poäng är följande. En del människor har en förmåga, en inneboende kvalitet, som gör att de står emot alla anklagelser.

Idag finns kanske ingen artist/konstnär med samma moraliska dignitet, men låt oss ställa exempelvis Ulf Lundell i samma situation, byt ut platsen till någon tackmiddag i Sverige, byt ut Lee Oswald mot … Anders Breivik. Vad tror ni? Vad skulle hända? Jämförelsen är relevant, för Lee Oswald var minst lika avskydd som Breivik är idag. Lundell skulle måhända klara sig hyfsat, på något underligt sätt, på grund av sin långa gärning. Men ta någon lättviktigare artist; Carola, Ledin. Eller någon känd svensk författare. Ja, ni förstår nog vad som skulle ske!

Detta var bara några reflekterande tankar kring en händelse för nästan femtio år sedan, och hur Bob trots denna kunde behålla och även bygga vidare på sin trovärdighet.

Annonser

Rosett — eller ändelsen -ett i svenska språket

I min lokala kyrkotidning får man en kort kulturhistorisk bakgrund till rosettfönsters förekomst i gotiska och nygotiska kyrkor. Under medeltiden kunde man hänga en ros över en dörr, och då visste alla, att i det rummet pågick ett hemligt möte. Mötet skedde sub rosa, under rosen, vilket innebar tystnadsplikt. Detta skall vara bakgrunden till fönsternas förekomst i kyrkor; det hemliga, förtroliga mötet mellan människa och Gud, eller mellan församlingsmedlem och präst, exempelvis i biktstolen.

Det står också att rosett betyder liten ros. Ändelsen -ett skulle motsvara tyskans -chen (mädchen; flicka, liten mädel, brötchen; litet bröd). Andra svenska ord är exempelvis bal-ett (liten bal), blank-ett (litet papper), buk-ett?, brun-ett?, flor-ett?, eller ett modernare ord, disk-ett (liten disk). Det är tacksamt och smidigt i ett språk att ha den här typen av bildningsmöjligheter, och att känna till dem ökar förståelsen för språket. En rosett blir inte längre bara en abstraktion, en benämning på ett speciellt knutet snöre. Ordet talar om något om ursprunget.

Ändelsen är kanhända fransk från början, det måste man misstänka, men det gör den inte mindre användbar.

Vildhästar istället för vargar?

Ibland när man läser äldre litteratur får man upplysningar och idéer som man aldrig annars skulle få; ytterligare en anledning till att bevara vårt litteraturarv och att nya generationer läser våra klassiker. Här gäller det ett kort stycke ur Linnés Skånska resan: ”Skogsök kallades här de vilda hästar, som bönderna tillförene haft i myckenhet, men voro nu få, sedan vargarna ödelagt de mesta.”

Eftersom vargen uppenbarligen inte är den enda art som har blivit utrotad från vårt land, i sitt vilda tillstånd, kan man fråga sig varför just den, den fruktade ulven, har blivit föremål för kamp, och inte den ljuvligt ystra vildhästen? Nåja, alla väljer vi våra vänner. Personligen hade jag hellre sett våra marker befolkas av vilda djur, som inte är lömska och hotfulla, utan kunde leva i samklang med människor och andra djur.