Under en middag i New York,13 december 1963, skulle Bob Dylan tilldelas Tom Paine-priset av kommittén för mänskliga rättigheter, ECLC.
Den framåt kvällen berusade och nervöse Bob levererar följande som avslutning på sitt famösa tacktal: ”Jag måste erkänna, att han som sköt president Kennedy, Lee Oswald, jag vet inte riktigt var … vad han trodde att han gjorde … men jag ska ärligt bekänna att jag också … jag såg något av mig själv i honom. Jag tycker inte att det hade behövt gå så långt, men jag kan säga rakryggat att jag inom mig såg saker och ting som han kände.”
De närvarande buade naturligtvis, och med tanke på att Dylans stora bluff om ”hela sin uppväxt som luffare” nyligen hade avslöjats, borde kanske uppträdet ha lett till slutet på den unge bardens karriär?
Beteendet är för övrigt inte oförståeligt, för dem som känner till Bobs kvicksilveraktiga personlighet: en sällsam kombination av karaktärslöshet, integritet, rebelliskhet, idealism och själviskhet. (Ja, det var i alla fall ett försök att beskriva den.)
Min poäng är följande. En del människor har en förmåga, en inneboende kvalitet, som gör att de står emot alla anklagelser.
Idag finns kanske ingen artist/konstnär med samma moraliska dignitet, men låt oss ställa exempelvis Ulf Lundell i samma situation, byt ut platsen till någon tackmiddag i Sverige, byt ut Lee Oswald mot … Anders Breivik. Vad tror ni? Vad skulle hända? Jämförelsen är relevant, för Lee Oswald var minst lika avskydd som Breivik är idag. Lundell skulle måhända klara sig hyfsat, på något underligt sätt, på grund av sin långa gärning. Men ta någon lättviktigare artist; Carola, Ledin. Eller någon känd svensk författare. Ja, ni förstår nog vad som skulle ske!
Detta var bara några reflekterande tankar kring en händelse för nästan femtio år sedan, och hur Bob trots denna kunde behålla och även bygga vidare på sin trovärdighet.
Harpolekarens blogg 