Censurens Sverige?

Det finns en bok ute, på engelska, som heter To Train up a Child. Den har nu tagits bort av Adlibris, där man kan läsa följande:

Vi arbetar med att ta fram en policy över vilka böcker vi plockar bort ur sortimentet. Under tiden det arbetet pågår finns denna titel ej tillgänglig till försäljning.

På Bokus finns inte boken ens i sökresultaten. Amazon, som kanske snart kommer till Sverige, har dock kvar boken i sitt sortiment.

Läs gärna vad folk tycker på Amazon.co.uk och Goodreads.

Det verkar inte vara en särskilt fräsch bok. Men jag har inte läst den, och vill därför inte döma i onödan. Vad jag vill opponera mig emot är att företag inför censur. Varför inte låta folk läsa boken och döma själva? När började vi behandla människor i ett fritt samhälle som barn? Jag vill påminna att bokhandlarna i fråga inte har några problem att sälja Mein kampf av Adolf Hitler, troligen med motiveringen att ”folk ska kunna läsa själva och bilda sig en uppfattning”. Helt ok, och så bör det förbli. Jag vill också påminna om att barnaga, som ifrågavarande bok tydligen propagerar, var utbrett även i Sverige så sent som på 1970-talet. Det var först efter Astrid Lindgrens tal Aldrig våld! som det förbjöds:

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där

”Spar på riset och du fördärvar pilten”,

det vill säga hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.”

Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten”.

Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

Men är vi så trångsynta att vi vill fördöma alla föräldrar som levde dessförinnan, som någon gång tillrättavisade med riset? Eller för den delen alla föräldrar i andra länder där det fortfarande används? OCH FRAMFÖRALLT, NÄR SKA SVENSKARNA FÖRSTÅ ATT VI HAR YTTRANDEFRIHET? OCH ATT VI ÄR VUXNA MÄNNISKOR SOM SJÄLVA KAN TÄNKA?

Från en säker källa — Desirée Ahokas Schein/Dick Harrison

Från en säker källa... sanningen om kungaskandalen (inbunden)Den motvillige monarken är troligen den näst mest sålda boken under 2000-talet i Sverige (ettan varande en lika usel bok om en fotbollsspelare). Den har fått större medialt genomslag än någon annan bok, trots att den bygger på indicier, fabrikation, lösa antaganden och vittnesmål från grovt kriminella helt utan trovärdighet; den främste varande Mille Markovich, en notirisk mytoman och hatad maffiaboss.

I denna bok granskas den boken. Dick Harrison blev putt för att hans förord inte togs med och att baksidestexten och omslaget inte blev som han ville.

http://www.svt.se/kultur/bok/kan-inte-stoppa-boken

https://www.gp.se/kulturnoje/1.1103919-dick-harrison-i-forlagsbrak

Tyvärr underminerade han därmed redan innan utgivningen trovärdigheten för boken och sig själv. För han har ingen juridisk grund för sina klagomål. Alltså borde han ha hållit tyst och löst konflikten internt med förlaget. Han har dessutom inget fog för sin kritik i det avseendet att boken inte i huvudsak handlar om Den motvillige monarken. Det är synd, för boken upplever jag som välbehövlig. Den förtjänar åtminstone betydligt mer uppmärksamhet än den fått. I den mån den recenserats framstår den som ett exempel på uselhet:

http://www.expressen.se/kultur/desiree-ahokas-scheindick-harrison-fran-en-saker-kalla/

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15678640.ab

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/henrik-arnstad-ett-upprordhetens-primalskrik-fran-dick-harrison/

http://www.corren.se/kultur/bocker/dick-harrison-och-desire-a-schein-fran-saker-kalla-sanningen-om-kungaskandalen-6228307-artikel.aspx

http://www.svd.se/kultur/litteratur/i-skandalernas-epicentrum_7607910.svd

När inte ens kulturredaktören på SvD, Sveriges enda större ”konservativa” media där Harrison dessutom skriver ibland, har något gott att säga, undrar man vad som gått fel, för boken är långt ifrån usel. Den är visserligen inget litterärt mästerverk, upplägget känns lite hafsigt, och det finns saker man kan kritisera. Men boken behövs; om så bara som motvikt till den andra boken.

Hela kungaskandalen framstår som en enda stor fabrikation skapad av en kombination av vinstintresse, personlig vinning (ära!) och hat mot monarkin — feminismen och kulturradikalismen (inkl. en besatthet av nazismen) ligger som ett grundackord. Huvudaktörerna: Kristoffer Lind (förläggare), bokens författare, Aftonbladet, TV4/Bonniers och diverse kriminella element i Stockholms undre värld. (Ska vi låta dessa element rasera monarkin?) Att boken också är ett frontalangrepp mot svenska journalisters hantering av skandalen förklarar ovan recensioner — visst måste också denna bok granskas, men då bör det göras med fakta och inte insinuationer och vulgärretorik. (Att Dick Harrison inte själv är helt tillförlitlig som historiker ska jag här på bloggen återkomma till.)

Betyg: 4/5

Här ger Kulturrådet stöd till Karl Marx

Hur länge ska vi behöva dras med denne filosofiska och politiska klåpare, vars idéer har legat bakom så mycket förtryck, våld och andlig utarmning under de senaste 150 åren? Ja länge till, i alla fall om Statens Kulturråd får bestämma, som har ansett det vara behjärtansvärt att med våra skattepengar stödja utgivningen av Das Kapital. (Att kultursektorn i Sverige lever i en egen bubbla och numera mest skapar kultur för inbördes beundran är ett fenomen som är tätt sammankopplat med att man väljer ge bidrag till denna typ av litteratur.) Man noterar också att boken Varför inte socialism? förärats bidrag. Båda böckerna kommer nu att distribueras till landets samtliga folkbibliotek, också det på skattebetalarnas bekostnad. [Klicka på bilden för förstoring.]

Beslut Fack 2013_6

Annars stöder väl DET SVENSKA kulturrådet svensk kultur? Svenska klassiker och sånt? Nja, det är snarare en nackdel för att komma ifråga om bidrag. Varför, här är en del av svaret, men uppdraget att stödja minoriteter och mångfald har funnits länge.

kulturrådet