Litteraturhistorieförfalskning (2)

I Svensk Litteraturhistoria (Alving–Hasselberg, 1959) är Viktor Rydberg den författare som ges mest utrymme efter Strindberg och framställs mycket riktigt som den centrala författaren under andra halvan av 1800-talet i Sverige.

Bara drygt tio år senare (1960-talet hade kommit emellan) i Svenska för gymnasieskolan (Brodow, Edqvist, Kavaleff, Öh, 1971): nu är Viktor Rydberg inte ens med; ”bortretuscherad” på bästa Trotskij-vis. (Precis så skall en slipsten dras enligt Partiet i George Orwells 1984.)

Tysk eller nordisk svenska?

Idag borde kanske frågan lyda: Tysk eller engelsk eller nordisk svenska?

Det här är Viktor Rydbergs kända och inflytelserik artikel/uppsats från 1873, som bör läsas av alla språkintresserade svenskar! Konservativt? Ingalunda. Rydberg är medveten om att språket hela tiden ändras och utvecklas, men hur skall det ske, det är frågan. Nordiskt eller tyskt? Skall svenskan bli ett osjälvständigt tiggarspråk, som lånar ord utifrån och till slut dör, eller skall det leva vidare som ett självständigt nordiskt språk med förmåga till självförnyelse?

Här finns texten att läsa.

Vecka 3, 2012

Den här veckans citat beskriver på ett vackert sätt varför vi har stadsparker, något som många moderna politiker verkar ha glömt bort, med en tendens ofta mot att vilja göra om dem till ”event”-platser samt belamra dem med lekparker, fik och annat.

Om stadsbullret avlägsnar oss från naturens hugsvalande, symboliskt betydelsefulla liv, så känna vi oss åter som barn invid den höga moderns barm, när vi en still afton befinna oss i Trädgårdsföreningens park.

Viktor Rydberg