Dick Erixon skriver på sin blogg om hur Sveriges partilandskap håller på att förändras.
http://erixon.com/blogg/2015/05/sveriges-nya-partilandskap/
Tidigare i veckan skrev Johan Ingerö (se förrförra inlägget nedan) om att det politiska landskapet kommer att förändras, från vänster-höger med tyngdpunkt på ekonomi till konservatism-radikalism med tyngdpunkt i en moralisk dimension. Vad skulle det innebära för riksdagspartierna? Och vad borde de göra för att vara relevanta utifrån sina grundvärderingar?
Även om jag är mer tveksam till utsikterna att de övriga partierna (förutom SD och KD) kan gå i en annan riktning än idag, så låt oss ändå anta att det är möjligt; och det vore bra för Sverige. Jag tycker dock att man glömmer en dimension, som verkligen krävs för att rita den svenska politiska kartan, nämligen individualism-kollektivism. Vi kan då placera in de olika svenska riksdagspartierna enligt följande (notera dock att starkt kollektivistiska stater (”folkhemmet”) ofta leder till en befolkning med stark individualitet):
Skala 1-5, 1 = vänster, 3 = mitten, 5 = höger
A = ekonomisk frihet, omfördelningspolitik, ekonomisk jämlikhet
B = kultur, värderingar, kunskap, moral, tradition, nationalism
C = kollektivism, individualism
Vänsterpartiet
A1 B1 C2
Miljöpartiet
A2 B2 C4
Socialdemokraterna
A3 B2 C2
Folkpartiet
A5 B2 C4
Centern
A5 B1 C5
Moderaterna
A4 B1 C4
Kristdemokraterna
A3 B3 C3
Sverigedemokraterna
A3 B4 C2
Så ser läget ut idag. Dimension A är fördelad ungefär jämnt från vänster till höger. Dimension B domineras nästan totalt av vänstersidan, även i de stora borgerliga partierna, medan SD fångar upp de väljare som inte ställer upp på kulturradikalism och värdenihilism. Dimension C är en möjlig konfliktskapare i svensk politik, där Miljöpartiet sticker ut på vänstersidan med sin frihetligt socialistiska bakgrund (syndikalismen, hippierörelsen), medan KD och SD är mer kollektivistiska än de andra borgerliga partierna.
Harpolekarens blogg 