1984 – George Orwell

Så har jag läst den: George Orwells dystopi ”1984”. Och liksom många andra drogs jag in i handlingen, vilken är underhållande i sig. Det var en bok som jag långa stunder sträckläste, en bladvändare. Med det sagt är det nog en bok som ger mer om man har en läggning för politiskt och filosofiskt tänkande, även om den som sagt fungerar även på ett ytligare plan, nästan som en spänningsroman. Översättningen är ok, lite slarvig bitvis men håller högre klass än de flesta.

Anledningen till att jag valde att läsa den nu var den debatt som pågick i TV4 och Expo m. fl. medier om att sluta använda vissa ord, censurera kommentarer på nätet, vidare att övervaka sina grannar om misstänkt beteende, ja allt stolligt som flöt upp till ytan vid efterdyningen av terrorbrottet i Oslo.

När man läser boken, som är en beskrivning av en socialistisk, totalitär stat — underligt nog nämns ordet anarkism (trots att Orwell själv hyste anarkistiska sympatier?) i början, och varför inte, detta är troligen vad ett anarkistiskt samhälle skulle utveckla sig till i ett moget stadium, ett samhälle utan lagar är inte fritt utan tvärtom rättslöst — så slås man av hur myckna av Partiets härskartekniker i boken har anammats av sentida efterföljare (troligtvis är urkällan Marx, men här är mina kunskaper begränsade). Associationskedjan går till DDR, Sovjet, Socialdemokratin under efterkrigstiden i Sverige, Tidningen Expo, Bush-administrationen efter 9/11 (se där en icke-socialist). Jag trodde att boken var ämnad att läsas som ett varnande exempel, men tydligen har den använts — och används? — som en modern version av Machiavellis Fursten, av politiker som vill lära sig hur man kontrollerar sina medborgare utan hjälp av lagar.

Orwell tillhörde den generation socialister, vilken också Karin Boye tillhörde, som tog avstånd från Sovjetkommunismen efter att insett naturen av det sovjetiska samhället. Han slutade emellertid aldrig kalla sig socialist. Men han var för traditionella värderingar, han var medlem av det socialdemokratiska Independent Labour Party och han lämnade ut en lista (med bland andra Charlie Chaplin) till brittisk underrättelsetjänst på ”kryptokommunister”. När man läser boken får man intryck av en liberal och demokrat, inte en person som hyste trotskistiska och anarkista sympatier. Boken är något tveeggad, då den troligen kan tolkas av både högern och vänstern att gynna deras sak, men i grunden är den en varning för vad en socialistisk stat leder till.

Språket och historien är de absolut viktigaste hjälpmedel Partiet använder för att manipulera sina medborgare i samhällssystemet Engsoss.

Språket förenklas, omvandlas, antalet ord skärs ned till ett minimum; målet är något som kallas nyspråk. Syftet: att medborgarna inte skall kunna tolka verkligheten ”fel” eller tänka i banor som inte stämmer med Partiets världsbild. Om vi betänker den svenska språkpolitiken sedan andra världskrigets slut, så har vi en karbonkopia på språkpolitiken i Engsoss. Det är bara det att här har motivet angivits som jämställdhet, om det alls har uttalats.

Historien förvanskas och omtolkas, dels genom införandet av nyspråk — de historiska källorna blir inte längre tolkningsbara för vanligt folk — dels genom rena förfalskningar och förstörelse. Det som inte finns dokumenterat har aldrig hänt. Medborgarna kan formas av en historiebild som stämmer med den rådande ideologin. Också här är den nutida omtolkningen och ifrågasättandet av hävdvunnen historiografi en parallell, som borde få varningsklockornas malm att ljuda vida omkring.

I Engsoss är makten det högsta syftet, ingen annan lojalitet tillåts utom till partiet, därför tillåts inte människorna tänka själva. Begrepp som krimtänk (övers. tänka politiskt inkorrekta tankar), krimstopp (stoppa samma tankar innan de dyker upp), dubbeltänk (att vara medveten om systemets lögner men samtidigt acceptera dem och glömma dem) används i boken. Allt är naturligtvis övervakat och censurerat i Engsoss. Familjemedlemmar spionerar på och anger varandra. Barn vänds mot sina föräldrar av staten. Slutmålet: att alla barn skall uppfostras av staten. (Jämför nu med Sverige och se om ni kan dra någon parallell? Senast ville SSU lagstifta om obligatorisk barnomsorg från tre års ålder.)

Läs boken, begrunda. Jag tror att alla som är uppvuxna i Sverige, med sin jantelag och konsensuskultur, kan känna igen sig.

Inom snar framtid kommer jag läsa Karin Boyes ”Kallocain”, skriven tio år innan ”1984” och med ett liknande tema. Jag vågar sätta en slant på att Orwell var inspirerad av den när han skrev.

Avslutar med några tänkvärde citat ur boken.

Frihet är att säga att två plus två är fyra. Om detta är givet, så följer allt annat därav.
(Bokens huvudperson Winston Smith har insett vad censur och tankekontroll leder till.)

Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.
(Engsoss använder historien för att kontrollera människors sinnen.)

— Hur bevisar en människa sin makt över en annan?
— Genom att göra henna illa?
— Precis, det räcker inte med lydnad. Om den andre inte lider kan man inte vara säker på att det är min vilja han lyder och inte sin egen.
(I Partiets diaboliska världsbild får människornas integritet inte ens omfatta en önskan om egen vilja, till och med tankar och impulser skall styras av Engsoss.)

Adlibris

Bokus