Karl Popper sådde fröt till liberalismens förfall

Det var Karl Popper, som i ”Det öppna samhället” formulerade sin toleransparadox: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor […] då kommer de toleranta gå under, och toleransen med dem.”

Popper skrev mot bakgrund av det fascistiska och nazistiska Europa, och man kan förstå hans ståndpunkt. Problemet är bara att liberalismen är en ideologi byggd på principer, inte subjektiva åsikter eller mål. Liberalismen i sig har ingen åsikt om det perfekta samhället, utan detta ska lämnas upp till individerna i ett rättvist samspel, där staten ska garantera säkerhet, rättssäkerhet och vissa gemensamma tjänster via demokratiskt valda politiker som kan avsättas och vilkas uppgift är att utföra folkviljan.

Poppers toleransparadox har gjort att den viktigaste grundprincipen i det liberala systemet sätts ur spel, rätten till fri debatt och att folkviljan respekteras. Det kommer nämligen alltid finnas en elit som anser sig vara toleranta och vill definiera sina motståndare som intoleranta, vilka då enligt Poppers princip ska utestängas eller begränsas från samhället. Detta är inte liberalism utan totalitarism. Så Poppers kritiker fick rätt, hans toleransparadox är ingen paradox, utan en verklig motsägelse.

Mot detta kan man ställa det berömda: ”Den största toleransen är att tolerera de intoleranta.”

P. S. Ingen av världens totalitära regimer har kommit till makten helt via demokratiska val, så Poppers uppmaning missar dessutom målet, den skulle inte ha hindrat maktövertagandet av totalitära rörelser. Istället borde han ha fokuserat på hur man bygger robusta och av författningar styrda demokratiska länder.