Det finns tre faktorer som kan lyfta en essäist: 1) Förmågan att tillföra ett ämne något unikt; en tankefigur, en association eller liknande. 2) Kunnande och fördjupning. 3) Ett vackert, personlig språk. Englund lyckas inte på någon punkt. Möjligtvis är hans associationsförmåga någorlunda utvecklad, men då den ofta leder i felslut är det snarare ett irritationsmoment än en styrka. Hans språk är trots en del ”fikonmarkörer”, d. v. s. svåra ord och då framförallt låneord som slängs in för att visa hans ”bildning”, inte särskilt vackert eller medryckande. Det stora felet är dock att han här skriver om ämnen som han inte kan särskilt mycket om. Det blir därför aldrig tal om någon fördjupning. Istället ger varje essä ett splittrat intryck, och inte nog med det, han divergerar från ämnet flera gånger. Den här boken ger i bästa fall lite förströelse och kuriosakunskap (men den torde vara full av faktafel och framförallt tolkningsfel och analysfel).
Betyg: 2/5
Harpolekarens blogg 