Jazzgossen — Hasse Ekman

För mig är nyckelögonblicket i denna film när kameran gafflar in Hasse Ekmans ansikte i filmens näst sista scen. Det uttrycket av klarhet och självinsiktens bittra lycka fångar Ekman med absolut gehör. Ekman kunde regissera både komedier och seriösa filmer, och i det avseendet slår han Bergman, vars komedier ofta blev misslyckade. Den här filmen faller i samma kategori som ex. Singin’ in the Rain, filmer som ville fånga upp något av den nostalgi folk kände inför den svunna epokens artister och underhållning. Och det lyckas den med. En aldrig annars sedd kavalkad av artister och slagnummer bjuds publiken på. Särskilt Karl Gerhard glänser som sig själv. Men det är också en film om att mogna som människa och att komma till självinsikt. I början ställs två kavaljerer mot varandra. Den världsfrånvände och dödslängtande kommunistiske poeten och Hasse Ekmans karaktär, en glättig ”jazzgosse” från en rik familj som bygger upp ett nöjesimperium. Den glättige avgår naturligtvis med segern och får kvinnan. Men hans självsäkerhet och självtillräcklighet är brister som förrädiskt döljs under hans ytliga charm. Han får betala ett högt pris, förlorar både fru och företag. Poeten får tillbaka flickan, men väljer att dö för ”saken” i Spaniens inbördeskrig. Det bäddar för det lyckliga slutet… Jag vill också puffa lite för musiken. Många av dessa vackra melodier skrevs av den svenske tonsättaren Jules Sylvain. Den här skivan med låtar av honom står på inköpslistan. Och varför inte återsläppa filmen och filmmusiken? Som tur är har jag filmen inspelad från TV och nu bränd på DVD. Och betyget, ja det kan bara bli högsta, bara för alla fina framträdandens skull.

Betyg: 5/5