Höstsonaten — Ingmar Bergman

HöstsonatenVad händer om världens kanske främste personregissör, som alltid lyckas få ut precis allt av sina skådisar, även när dessa är medelmåttiga begåvningar, samarbetar med en av filmhistoriens främsta kvinnliga skådespelare? Det blir storartat. I vad som blev Ingrids sista biofilm gör hon en alldeles enastående rollprestation som den dominanta och självupptagna modern. Liv Ullman som spelar dottern gör också en imponerande insats, kanske hennes bästa. Filmen handlar om en mor-dotter-relation men i vidare mening om förälder-barn-relationer i allmänhet. (Även om jag anar att Ingmar Bergman själv har sina sympatier mer hos modern, och kanske egentligen vill beskriva förhållandet mellan en stark, självständig och en svag, ömklig människa, som parasiterar på modern, är det inte så det framstår för publiken. Det är snarare dottern som får sympatierna.)

Betyg: 5/5

P. S. Visste du att Ingrid Bergman rankas som den fjärde största kvinnliga filmstjärnan i historien av det Amerikanska Filminstitutet?

Laterna magica — Ingmar Bergman

Det här är en bok som jag velat läsa ända sedan jag köpte den på rean för ett par år sedan. Jag blev inte besviken. Bergman hade författaredrömmar som ung men misslyckades, förmodligen därför att han var mer intresserad av film. Hade han lagt ned lika mycket kärlek på litteraturen, vem vet? Han har ett rikt språk och ett stort ordförråd. Han skriver direkt ur hjärtat, starkt influerad av Strindberg, som är den person som nämns flest gånger i boken, direkt eller indirekt. När han var ung (tidiga tonår) förläste han sig på Strindberg och Nietsche. Inte undra på då att han förfördes av nazismen. Jag har alltid tänkt, att om någon författare i Sverige skulle ha svalt nazismen med hull och år, så skulle det ha varit Strindberg.

Prästsöner är de värsta brukar man säga. Ingmar Bergman är ingen bra människa, och det vet han själv om. I denna brutala självinsikt ligger nog mycket av hans förmåga att se både storhet och fel hos andra människor; en ovärderlig hjälp i livet och som regissör. Men han vill förbättra sig och där finns en stark humanism. Var han troende? Nej, inte enligt honom själv. Men något måste han ha trott på, efter att ha utforskat det andliga så mycket i livet och filmen. Han trodde inte på sin fars Gud i alla fall. Den hårda, skuldbeläggande och straffande, och sedan förlåtande.

Jag är oerhört fascinerad av Bergman som person. Mina favoritfilmer av honom är Sommarnattens leende och Höstsonaten. (Sommarnattens leende som Olof Lagercrantz kallade ”En finnig ynglings dåliga fantasi” när den kom. Vad säger det om honom?)

Boken blandar nedslag i Bergmans personliga liv och konstnärliga liv. Båda arterna är givande och stärker och tydliggör bilden av honom. Flera intressanta avsnitt behandlar Sveriges förvandling under 1960- och 70-talet samt Bergmans skatteaffär och landsflykt i Tyskland. Många insiktsfulla tankar om skapandet ger han oss också.

Summa summarum: en underhållande, välskriven biografi av en karismatisk, begåvad och intressant person.

Betyg: 5/5