Hasse Ekmans tre bästa filmer

Hasse Ekman, regissör, skådespelare, manusförfattare och son till superlegenden Gösta Ekman, tillhör de kulturpersonligheter som fått något av ett uppsving de senaste åren, främst tack vare återutgivningen av många av hans filmer på DVD. Han tilltalar både vanligt folk med sina välgjorda och ofta traditionellt berättade filmer och kultureliten då han ofta tar upp teman som socialism, pengars destruktiva kraft och feminism och till och med homosexualitet. En film som har blivit väldigt hyllad, Banketten, ligger otäckt nära den dåtida svenska statsideologin, och kan nästan uppfattas som en propagandafilm för den socialdemokratiska samhällssynen. De tre bästa filmerna är enligt mig:

Flicka och hyacinter

Berättarstrukturen ligger nära Orson Welles En sensation, tillbakablickar och nutid blandas fram till filmens upplösning som består av en några sekunder lång scen då gåtans lösning presenteras. Oerhört skickligt utfört och fint skådespelat.

Flicka och hyacinter (2-disc)

Fram för lilla Märta

Kanske den bästa svenska komedin genom tiderna. Stig Järrel gör sin bästa rollprestation i karriären som kvinna och även Hasse själv spelar bra.

Fram för lilla Märta

Kungliga patrasket

En skildring av Hasses egen familj och framförallt hans far, den store Gösta. Edvin Adolphsson gör huvudrollen med bravur. Underhållande, sprudlande och tänkvärt om teaterns värld och den ”verkliga” världen.

Kungliga patrasket

Samtliga filmer får högsta betyg: 5/5

Flickan från tredje raden — Hasse Ekman

Flickan från tredje radenSom vanligt manus, produktion och regi av Hasse Ekman själv, och som väldigt ofta den manliga huvudrollen också. Hasse Ekman är svensk films största multibegåvning någonsin. Han var son till kanske den störste skådespelaren: Gösta Ekman. Och det knyter an till denna film, enligt mig. Jag tror nämligen att denna film är Hasses uppgörelse med sin fars generations svartsyn på livet. Den komplexa handlingen låter sig inte förklaras utan att man förstör för den som inte sett filmen. Som oftast när Hasse Ekman gör film är den produktionstekniska kvaliteten av högsta internationella klass, liksom personregi, scenografi och foto. Det är en ”må bra”-film.

Betyg: 5/5

Jazzgossen — Hasse Ekman

För mig är nyckelögonblicket i denna film när kameran gafflar in Hasse Ekmans ansikte i filmens näst sista scen. Det uttrycket av klarhet och självinsiktens bittra lycka fångar Ekman med absolut gehör. Ekman kunde regissera både komedier och seriösa filmer, och i det avseendet slår han Bergman, vars komedier ofta blev misslyckade. Den här filmen faller i samma kategori som ex. Singin’ in the Rain, filmer som ville fånga upp något av den nostalgi folk kände inför den svunna epokens artister och underhållning. Och det lyckas den med. En aldrig annars sedd kavalkad av artister och slagnummer bjuds publiken på. Särskilt Karl Gerhard glänser som sig själv. Men det är också en film om att mogna som människa och att komma till självinsikt. I början ställs två kavaljerer mot varandra. Den världsfrånvände och dödslängtande kommunistiske poeten och Hasse Ekmans karaktär, en glättig ”jazzgosse” från en rik familj som bygger upp ett nöjesimperium. Den glättige avgår naturligtvis med segern och får kvinnan. Men hans självsäkerhet och självtillräcklighet är brister som förrädiskt döljs under hans ytliga charm. Han får betala ett högt pris, förlorar både fru och företag. Poeten får tillbaka flickan, men väljer att dö för ”saken” i Spaniens inbördeskrig. Det bäddar för det lyckliga slutet… Jag vill också puffa lite för musiken. Många av dessa vackra melodier skrevs av den svenske tonsättaren Jules Sylvain. Den här skivan med låtar av honom står på inköpslistan. Och varför inte återsläppa filmen och filmmusiken? Som tur är har jag filmen inspelad från TV och nu bränd på DVD. Och betyget, ja det kan bara bli högsta, bara för alla fina framträdandens skull.

Betyg: 5/5