Hur skiljer man på de och dem?

Det här är så enkelt att lära ut, att man undrar om Sveriges lärarkår medvetet talar om för eleverna att skriva ”dom” i stället.

Hjälpregler som inte slår fel:

1. Jämför med engelskan. Om det engelska ordet är ”they”, så är det svenska alltid ”de”. Om det är ”them”, är det svenska alltid ”dem”. Om det engelska är ”those”, kan man alltid ersätta med svenskans ”de” utan att det blir fel. (Se mer under punkt 3 nedan.)

2. Jämför med ”jag” och ”mig”. Pröva att byta ut ”de/dem” med ”jag” och ”mig”. Om det klingar rätt med ”jag” ska det vara ”de”, om det klingar rätt med ”mig” ska det vara ”dem”.

3. En lite svårare regel, som kräver att man kan ta ut satsdelar och dela upp meningar i satser på rätt sätt, är att ”de” är subjektform och ”dem” är objektform. Det är den klassiska definitionen. Man kan dock alltid använda ”de” framför en som-sats utan att det blir helt fel, även om man då ibland kommer att använda ”de” som objekt. Men detta anses inte vara helt fel i modern svenska.

Det finns inga ursäkter. Kan man lära sig tala och skriva, kan man lära sig det här. Det är inte ok att svenskar klarar av att skilja mellan ”they/them” men inte ”de/dem” på sitt eget modersmål.

Ett exempel:
X ville träffa X, som anlände tillsammans med X.

Metod 1: They wanted to meet those, who arrived together with them. = De ville träffa de, som anlände tillsammans med dem.

Metod 2: Jag ville träffa mig, som anlände tillsammans med mig. = De ville träffa dem, som anlände tillsammans med dem.

Metod 3: Första X är subjekt, andra X är objekt, och tredje X också objekt. = De ville träffa dem, som anlände tillsammans med dem.

Dom eller dåmm

(Obs! Ironiskt inlägg)

Det är nu tacknämligt att vi har krossat det sista borgerliga motståndet och verkar vinna vår kamp för utrotandet av den onödiga åtskillnaden mellan de och dem. Vårt mål är som bekant att språket skall vara så enkelt att den störste författare inte skall kunna uttrycka sig på annat sätt än att den mest obegåvade förstår. Istället skall konstens storhet ligga däri, hur man med små medel förmår uttrycka en så låg och samhällsomvälvande synpunkt som möjligt; helst verklighetsfrånvänd, ju mer desto bättre.

Men jag har inte förmått att bortjaga tankarna om att vi har misslyckats ändå? Skall inte talspråkets vackra enkelhet vara grunden för skriften? Vi har nu infört ordet ”dom”. Men dom låter alldeles fel i mina öron. Dom-kyrka, dom-are et c. uttalas inte alls som ”dom”. Nej, jag vill slå ett slag för stavningen ”dåmm”, vilket jag fortsättningsvis kommer att använda, då den är den enda riktiga och demokratiska. Dåmm som inte förstår detta, dåmm är bakåtsträvare. Dåmm är antingen småborgerliga eller så går dåmm i fascismens ledband. Även dåmm bästa av dåmm måste förstå att dåmm genom att motsätta sig dåmm framåtskridande krafterna kommer ådra sig klander från dåmm framtida generationerna. Dåmm kommer skåda tillbaka på den ociviliserade tid då dåmm reaktionära krafterna tilläts styra och människorna var utelämnade åt dåmm. Dåmm olyckliga, dåmm fattar inte vad dåmm gör.

[Notera vilken konstnärlig lyftning språket får ovan. Författarens anmärkning.]

Er tillgivne
Ture Nerman (som för övrigt kommer fortsätta kampen att förändra språket även efter att jag är död. Mig blir ni inte av med borgarsvin!)