Feminism-indoktrinering i svenska skolor sker öppet och skamlöst

“Alla borde vara feminister”. Det är titeln på en bok som i december skänktes till 100 000 svenska gymnasieelever, och som enligt Judith Kiros i DN handlar om ”patriarkatet och konceptet kön”. Boken utges av Bonniers. Bakom initiativet står Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO och tidigare chefen på vänsterextrema Ordfront. Krafter med mycket inflytande och pengar bakom sig. Det är inte alla som kan skänka bort 100.000 nytryckta böcker.

1. Om intresseorganisationer delar ut en bok med ”Alla borde…” i titeln och ett innehåll som motsvarar titeln, då är det opinionsbildning. Att påstå något annat är löjligt.

2. Sker distributionen utan kritisk analys och öppenhet för andra röster så är det propaganda.

3. Om skolan som sådan förmedlar propaganda utan att elever kan tacka nej, så är det indoktrinering.

Det är nästan värre än DDR eller Kina i Sverige, där vet ju i alla fall folket att det blir indoktrinerat, i Sverige finns det en majoritet som tror att staten och media är neutral och ”fri”. Det finns vissa default-åsikter, de som ligger inom den så kallade åsiktskorridoren, som anses neutrala, objektiva och därmed utanför debatten, den är stängd, alla anpasse sig! vet hut, tyck inte annorlunda… Vi har officiellt åsiktsfrihet, men statsmakten tar sig rättigheten att slösa våra skattepengar på att indoktrinera våra barn i vänsterpropaganda.

Alla borde vara feminister ges ut i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Teskedsorden, Unizon och Gertrud Åström. Boken distribueras under december månad som en gåva till alla elever i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan.

http://www.smp.se/ledare/skolan-ingen-plats-for-indoktrinering/

http://www.bokus.com/bok/9789100160784/alla-borde-vara-feminister/

Alla borde vara feminister (häftad)

Satis Polito — Jimmie Åkesson

Satis polito (inbunden)Ja, det är sant. Åkesson är ”polerad nog”, vilket alltså är vad bokens titel betyder.

Det är ganska anmärkningsvärt att nästan ingen har recenserat den här boken bland ledande media. En enda recension, från Aftonbladet, och den är förstås inte neutral, skriven av en av SD:s allra största belackare. Med tanke på bokens popularitet och att Jimmie Åkesson är och kommer förbli en viktig person i vårt samhälle, så är det löjeväckande. Men lika bra det; ingen av recensionerna hade blivit neutral ändå. Den enda tyngre recension förutom Aftonbladets är skriven av Tomas Nydahl på Nydahls occident. Den är i grunden positiv.

Åkesson är språkligt begåvad och skriver väl. Med undantag av några tveksamma kommateringar och det fiktiva förordet av ”Per-Albin” (där pluralböjning av verb används vid singularis vid flera tillfällen; det blir alltså fel när han försöker härma den gamla svenskan) så finns det inte mycket att anmärka på. Det är förstås ingen ”konstnärlig” höjd på språket, och det har inte varit ambitionen heller. Men texten är lättflytande och intressant, och som retoriker, det avser förmågan att övertyga med ord, är Jimmie en naturbegåvning. Det är alltså en underhållande bok att läsa, delvis tack vare språket.

Han kan också det här med PR och politik, på ett sätt som nog överträffar de flesta andra i dagens svenska politik, till och med Reinfeldt och moderaterna. Det är nog därför Reinfeldt hatar SD och Jimmie så mycket, vilket författaren ondgör sig över i slutet av boken. Marknadsföringen av boken har också skött sig själv: en välvald titel som fastnar men media måste förlöjliga, ett förord av ”Per-Albin Hansson”, ett lite lagom tönt-häftigt omslag med sockorna i blickfånget.

Egentligen är hela boken intressant läsning för alla som följer med politiken hyfsat. Framförallt är det intressant att läsa kapitlet om mångkultur och den skeva debatten i det ämnet, men som sagt allt är läsvärt. På några ställen drar Åkesson till med svepande generaliseringar, till exempel om ”socialliberaler”. Och då tycker jag att man ändå skymtar en viss ideologisk förenkling eller ytlighet, eftersom socialliberalismen är ett ganska vitt begrepp, inom vilket alla svenska partier, inklusive SD, nog ändå måste sägas hamna, om man skall hålla sig till sanningen. (För ett parti som vill återinföra folkhemmet och inte betraktar sig som socialistiskt måste ändå vara socialliberalt i ekonomiskt hänseende.) Men värderingsmässigt ligger ju SD inte där, utan mer åt det konservativa hållet.

Sammanfattningsvis en bok som inte kommer gå till historien som en definitiv politisk biografi (han är väl bara 34 år gammal), men som fungerar som en sammanfattning över ett partis framväxt och ett debattinlägg inför valet 2014.

Betyg: 4/5

P. S. För den som undrar vad det inledande latinska citatet i boken betyder: ”Allt som sägs på latin låter djupsinnigt.”