Dödligt villospår — Nora Roberts

Dödligt villospår (e-bok)Läser nutida ”nöjeslitteratur” gör jag ibland, dock alltmer sällan. Nora Roberts tillhör världens mest populära författare och har skrivit över 150 böcker, varav många Harlequin-romaner under pseudonym. Detta är dock mer en blandning av en Harlequin-roman och en medelmåttig deckare. Ett plus till översättaren som har gjort ett bra jobb.

Boken inleder bra. Grundhistorien om hur de båda huvudpersonerna växer upp och lär känna varandra är omsorgsfullt skriven och engagerar. Därifrån blir det mer och mer schablonmässigt med många transportsträckor som fyller ut den endimensionella och tråkiga deckarintrigen. Boken kunde gott ha kortats ned med en tredjedel.

Boken är dessutom PK så det räcker. Rovdjur är tydligen gulliga varelser med goda instinkter, som man kan ha som vänner och räddare i nöden. (För en mer verklighetstrogen bild se filmen Grizzly man.) Människorna i South Dakota är inte helt trovärdigt tecknade. Överhuvudtaget är karaktärerna dåligt, nästan obefintligt tecknade. Jag skulle vilja skriva schablonartade, men det vore nästan en komplimang.

Trots kritiken måste man säga att boken bjuder på underhållning för den som orkar engagera sig. Och med tanke på författarens produktionstakt är det en habil bok.

Betyg: 2/5

Från en säker källa — Desirée Ahokas Schein/Dick Harrison

Från en säker källa... sanningen om kungaskandalen (inbunden)Den motvillige monarken är troligen den näst mest sålda boken under 2000-talet i Sverige (ettan varande en lika usel bok om en fotbollsspelare). Den har fått större medialt genomslag än någon annan bok, trots att den bygger på indicier, fabrikation, lösa antaganden och vittnesmål från grovt kriminella helt utan trovärdighet; den främste varande Mille Markovich, en notirisk mytoman och hatad maffiaboss.

I denna bok granskas den boken. Dick Harrison blev putt för att hans förord inte togs med och att baksidestexten och omslaget inte blev som han ville.

http://www.svt.se/kultur/bok/kan-inte-stoppa-boken

https://www.gp.se/kulturnoje/1.1103919-dick-harrison-i-forlagsbrak

Tyvärr underminerade han därmed redan innan utgivningen trovärdigheten för boken och sig själv. För han har ingen juridisk grund för sina klagomål. Alltså borde han ha hållit tyst och löst konflikten internt med förlaget. Han har dessutom inget fog för sin kritik i det avseendet att boken inte i huvudsak handlar om Den motvillige monarken. Det är synd, för boken upplever jag som välbehövlig. Den förtjänar åtminstone betydligt mer uppmärksamhet än den fått. I den mån den recenserats framstår den som ett exempel på uselhet:

http://www.expressen.se/kultur/desiree-ahokas-scheindick-harrison-fran-en-saker-kalla/

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15678640.ab

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/henrik-arnstad-ett-upprordhetens-primalskrik-fran-dick-harrison/

http://www.corren.se/kultur/bocker/dick-harrison-och-desire-a-schein-fran-saker-kalla-sanningen-om-kungaskandalen-6228307-artikel.aspx

http://www.svd.se/kultur/litteratur/i-skandalernas-epicentrum_7607910.svd

När inte ens kulturredaktören på SvD, Sveriges enda större ”konservativa” media där Harrison dessutom skriver ibland, har något gott att säga, undrar man vad som gått fel, för boken är långt ifrån usel. Den är visserligen inget litterärt mästerverk, upplägget känns lite hafsigt, och det finns saker man kan kritisera. Men boken behövs; om så bara som motvikt till den andra boken.

Hela kungaskandalen framstår som en enda stor fabrikation skapad av en kombination av vinstintresse, personlig vinning (ära!) och hat mot monarkin — feminismen och kulturradikalismen (inkl. en besatthet av nazismen) ligger som ett grundackord. Huvudaktörerna: Kristoffer Lind (förläggare), bokens författare, Aftonbladet, TV4/Bonniers och diverse kriminella element i Stockholms undre värld. (Ska vi låta dessa element rasera monarkin?) Att boken också är ett frontalangrepp mot svenska journalisters hantering av skandalen förklarar ovan recensioner — visst måste också denna bok granskas, men då bör det göras med fakta och inte insinuationer och vulgärretorik. (Att Dick Harrison inte själv är helt tillförlitlig som historiker ska jag här på bloggen återkomma till.)

Betyg: 4/5

Himmel och helvete — Terese Cristiansson

Himmel och helvete: Mord i Knutby (e-bok)Det är tio år sedan Knutby och kanske dags att bearbeta vad som faktiskt hände? Jag tyckte det i alla fall och passade på att läsa denna bok, som sammanfattar historien.

Den första delen spelar upp händelseförloppet som leder fram till mordet och rättegången. Hur barnflickan Sara manipulerades av Helge Fossmo, hur förhållandena var i församlingen och hur rättsprocessen framskred.

Den andra delen försöker ta ett grepp om Knutby-församlingens teologi och kultur. Det är ett lovvärt försök som kunde ha lyft boken, men tyvärr har författaren här inte redskapen att förstå eller analysera på något djupare plan. Trots det tillför den avdelningen en hel del, men den kunde ha varit bättre.

Sammantaget en bra bok för den som vill sätta sig in i detta riktigt sliskiga och dramaturgiska kriminaldrama.

Betyg: 4/5

Satis Polito — Jimmie Åkesson

Satis polito (inbunden)Ja, det är sant. Åkesson är ”polerad nog”, vilket alltså är vad bokens titel betyder.

Det är ganska anmärkningsvärt att nästan ingen har recenserat den här boken bland ledande media. En enda recension, från Aftonbladet, och den är förstås inte neutral, skriven av en av SD:s allra största belackare. Med tanke på bokens popularitet och att Jimmie Åkesson är och kommer förbli en viktig person i vårt samhälle, så är det löjeväckande. Men lika bra det; ingen av recensionerna hade blivit neutral ändå. Den enda tyngre recension förutom Aftonbladets är skriven av Tomas Nydahl på Nydahls occident. Den är i grunden positiv.

Åkesson är språkligt begåvad och skriver väl. Med undantag av några tveksamma kommateringar och det fiktiva förordet av ”Per-Albin” (där pluralböjning av verb används vid singularis vid flera tillfällen; det blir alltså fel när han försöker härma den gamla svenskan) så finns det inte mycket att anmärka på. Det är förstås ingen ”konstnärlig” höjd på språket, och det har inte varit ambitionen heller. Men texten är lättflytande och intressant, och som retoriker, det avser förmågan att övertyga med ord, är Jimmie en naturbegåvning. Det är alltså en underhållande bok att läsa, delvis tack vare språket.

Han kan också det här med PR och politik, på ett sätt som nog överträffar de flesta andra i dagens svenska politik, till och med Reinfeldt och moderaterna. Det är nog därför Reinfeldt hatar SD och Jimmie så mycket, vilket författaren ondgör sig över i slutet av boken. Marknadsföringen av boken har också skött sig själv: en välvald titel som fastnar men media måste förlöjliga, ett förord av ”Per-Albin Hansson”, ett lite lagom tönt-häftigt omslag med sockorna i blickfånget.

Egentligen är hela boken intressant läsning för alla som följer med politiken hyfsat. Framförallt är det intressant att läsa kapitlet om mångkultur och den skeva debatten i det ämnet, men som sagt allt är läsvärt. På några ställen drar Åkesson till med svepande generaliseringar, till exempel om ”socialliberaler”. Och då tycker jag att man ändå skymtar en viss ideologisk förenkling eller ytlighet, eftersom socialliberalismen är ett ganska vitt begrepp, inom vilket alla svenska partier, inklusive SD, nog ändå måste sägas hamna, om man skall hålla sig till sanningen. (För ett parti som vill återinföra folkhemmet och inte betraktar sig som socialistiskt måste ändå vara socialliberalt i ekonomiskt hänseende.) Men värderingsmässigt ligger ju SD inte där, utan mer åt det konservativa hållet.

Sammanfattningsvis en bok som inte kommer gå till historien som en definitiv politisk biografi (han är väl bara 34 år gammal), men som fungerar som en sammanfattning över ett partis framväxt och ett debattinlägg inför valet 2014.

Betyg: 4/5

P. S. För den som undrar vad det inledande latinska citatet i boken betyder: ”Allt som sägs på latin låter djupsinnigt.”

Språkens historia — Tore Janson

Språkens historia : en upptäcktsresa i tid och rum (inbunden)Varför heter denna bok Språkens historia? Det är en reviderad nyutgåva av en äldre bok som mycket riktigare hade titeln Språken och historien. Att ändra titeln på detta sätt är på gränsen till bedrägeri. Dels mot dem som läst den tidigare boken och riskerar att köpa samma bok igen, dels därför att den nya titeln inte beskriver innehållet på ett korrekt sätt. ”Språkens historia” är ju något helt annat än ”språken och historien”. Boken innehåller mycket lite om språkens historia, det som Tore Janson rimligtvis har kunskaper om, och betydligt mer om historia och språkens förhållande till politiken och makten. Jag orkar inte recensera boken mer utförligt än så, utan konstaterar bara att Tore Janson inte är historiker (det förekommer tveksamheter), och att jag personligen hellre hade läst en bok om SPRÅKENS historia; det är nämligen i de lingvistiska avsnitten som boken blir verkligt intressant.

Betyg: 3/5

P. S. Det är ganska tröttsamt att höra Janson upprepa sin teori om ”när ett språk blir ett språk” om och om igen. Det lär ni inte missa om ni läser boken…

Bleib über nacht/Geh mit mir — Michael Köhlmeier

Michael Köhlmeier är en österrikisk författare född 1949, uppvuxen kring Bodensjön studerade han politisk vetenskap i Tyskland, bor nu åter i Österrike. Denna utgåva samlar två av hans romaner. Den första handlar om ett par som träffas under andra världskriget. Mannen går i kriget med Tyskland. När han återvänder får man följa deras kamp att börja ett liv på den österrikiska landsbygden. Det handlar lika mycket om att glömma det som varit, som att börja på nytt. Boken är en allegori för Österrrike som nation under och efter kriget.

Den andra romanen är bättre och handlar om en ung mans uppgörelse med sina föräldrar. Han återvänder till sitt föräldrahem efter att hans far fått en hjärtattack. Hans mor är sedan länge halvt förlamad. Han och mamman ger sig nu ensamma ut på en roadtrip.

Köhlmeier skriver bra och berättar engagerande. Framförallt beskriver han, ofta på ett udda, nästan komiskt sätt, huvudpersonernas tankar övertygande.

Betyg: 4/5

Språkriktighetsboken

Språkriktighetsboken (kartonnage)Vilka är Språkrådet? Ja, på deras hemsida står endast detta: ”Språkrådet ger råd i språkfrågor och följer språkens utveckling i Sverige. Vi ger ut språkböcker och tidskrifter, håller föredrag, bedriver språkforskning och verkar för svenskt och nordiskt språksamarbete.” samt ”Språkrådet är Sveriges officiella språkvårdsorgan. Vi är en del av språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen.” Men vi drar oss till minnes att det finns ett annat språkvårdande organ i Sverige, nämligen Svenska Akademien: ”Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av kungen själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.” (Måste vara något fel med en institution som beskriver sina stadgar i dåtida tempus?)

Varför valde man då att bilda Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) istället för att bygga vidare på Svenska Akademien, och när skedde detta? Det är ingen slump att Språkrådet bildades 1944 i samband med att hela den svenska språkpolitiken lades om. Att man valde en ny institution berodde förstås på två saker: 1) Man ville ha direkt politisk kontroll över den, 2) Man ville bli av med arvet och värderingarna i Svenska Akademien. För alla inser att det hade varit mycket enklare och bättre att utvidga och bygga vidare på Svenska Akademiens verksamhet. Istället valde man att skapa en trojansk häst, som har utfört sitt värv väl, att inifrån en position som ”officiell språkvårdare” långsamt erodera sönder svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Vad gäller renheten, ser vi hur alltmer onödiga låneord får fäste i svenskan, inte bara hos vanligt folk utan hos journalister, författare och översättare. Det stora arbete som lades ned under 1800-talet att rensa svenskan verkar nu vara bortglömt och vi gör samma misstag igen. Styrkan är det inte mycket med i svenskan av idag. Alla kraftfulla och uttrycksfulla formuleringar skyr folk som pesten, istället föredras enkla dagisformuleringar. Detsamma gäller högheten; skyr svenskar något mer än uttryckskraft i språket, så är det högtidlighet och värdighet. Hur har det kunnat bli så här? Språkrådet anges alltså vara svenskans officiella språkvårdsorgan. Men jag vill bestrida det, möjligtvis är de ett språkbeskrivande organ. Och här ligger det geniala i deras arbetssätt, att utge sig för att vara vårdande, när de i själva verket bara beskriver språket. På det sättet kan man inta en värderelativistisk ståndpunkt och långsamt låta språket förfalla enligt principen laissez faire!

Boken som här recenseras kan nämligen ses som regel för vad värderelativism är. Jag rekommenderar alla att läsa den 30 sidor långa inledningen för att förstå vad jag menar. Det finns så många exempel jag vill ta upp, där jag inte håller med, men jag orkar inte, utan konstaterar bara vad mina principer vore för en fungerande språkvård: skönhet, tydlighet, flexibilitet, variationsmöjligheter, uttrycksmöjligheter (av olika begrepp och skribentens personlighet). Observera att tydlighet inte är detsamma som enkelhet; inte heller är klarhet detsamma som enkelhet. Men de överrådande principerna för svensk språkvård är sedan andra världskriget jämlikhet och ”demokrati”, om man med det sistnämnda menar att alla texter skall förstås av alla. Jag ser dock inte detta uttryckt någonstans på Språkrådets hemsida. Kan man inte åtminstone vara ärlig med vilka principer man jobbar efter?

Nu till boken. Om man orkar ta sig igenom det intellektuella moras som inledningen utgör, kommer man till själva innehållet, d. v. s. språkriktighetsproblem med analyser och rekommendationer. Här är det faktiskt tidvis förvånansvärt bra. Jag gillar utgångspunkten, att språket förändras och att språkliga viktigpettrar med pekpinnar ofta i historiens ljus framstår som löjliga. Så i analysdelen fungerar boken riktigt väl. Däremot blir rekommendationerna i mitt tycke fel på flera ställen. Har man utgångspunkten att grammatik inte följer några logiska regler (vilket Språkrådet har), att majoriteten alltid har rätt (och även minoriteten), och inte förstår skillnaden mellan skriftspråk och talspråk (vilket Språkrådet inte gör), så blir resultaten därefter.

Allt som allt, trots den svidande kritiken, fungerar boken riktigt bra, under förutsättning att man tänker själv och inte använder rekommendationerna rakt av. För den som vill läsa boken som en ”bibel” i språkfrågor höjs dock ett varnande finger.

Betyg: 3/5

Familjeanekdoter — Edvard Fredrik von Saltza

Den här boken finns bara att köpa från bokklubben Clio eller som begagnad. Den utgåva jag läst är ett facsimiltryck från 1987 av en bok från 1912. Greve von Saltza levde under första halvan av 1800-talet och var en av Karl XIV Johans gunstlingar. Men den här boken handlar mest om hans farfars, fars och släktingars minnen, som han här återberättar i anekdotisk form. Det är inte helt historiskt tillförlitligt, men roande. Han ger flera fina ögonblicksbilder av våra kungar: Fredrik, Adolf Fredrik, Karl XII, Gustav III och Karl XI, och livliga, färgstarka bilder ur adelns leverne.

Betyg: 4/5