Var Nathan Söderblom kristen?

Svaret på frågan är Nej. Mer om detta nedan.

Till och börja med, hur lyckades Nathan Söderblom bli ärkebiskop, i en tid då större delen av prästerskapet i Svenska kyrkan fortfarande var kristen? I valet 1914 kom han med på kyrkans nomineringslista (3 stycken förslag som kungen och regeringen valde mellan) på tredje plats. Han var alltså inte kyrkans förstaval. Han samlade dock tillräckligt många röster från den liberala falangen och i kraft av sin populära person (han var en duktig ledare och ”politiker”-typ). När han väl kommit med på listan, var det upp till kungen och regeringen, och dessa så kallade konservativa element (regeringen var konservativ) valde alltså den liberal-teologiske Söderblom, mot kyrkans uttalade vilja.

Vem var Söderblom? Han var en uppkomling, en prästson från Norrland, som gick i sin faders fotspår. Under sin uppväxttid påverkades han mycket av väckelserörelsen. Väckelserörelserna under 1800-talet var i mångt och mycket en strävan bort från ortodoxi mot en mer subjektiv tro, som betonade människan på bekostnad av Gud. Det var subjektet, människan, som skulle leva ett fromt liv, som skulle uppleva Gud subjektivt (jmf romantiken och senare pingströrelsen), och det var subjektet Gud som agerade på korset (den subjektiva försoningsläran) för att föregå med gott exempel för subjektet människan. Och kanske framförallt var det nu människan som valde Gud, inte Gud som utvalde människorna som skulle följa honom.

Nathan var troligen aldrig troende (pånyttfödd). När han kom till Uppsala var han därför ett lätt byte för alla de liberalteologiska idéer som var tidens lösen (men som idag har förkastats av all seriös forskning). Han fick en andlig kris, troligen eftersom han upplevde ett svek mot sin far. Denna kris tolkade han dock som en subjektiv Gudsupplevelse under resten av sitt liv. Hans främsta forskningsområde blev jämförande religionshistoria. Men det han är mest berömd för idag är hans ekumeniska konferens i Stockholm och Nobels fredspris. Den beryktade konferensen var egentligen ett fiasko, som bara diskuterade politiska frågor men undvek de svåra teologiska. Dessutom var många traditionellt kristna samfund inte med. Han var också en begåvad författare.

Nu till frågan om hans tro.

Här är trosbekännelsen, som tydligt fastslår Jesu gudom och treenigheten.

DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN

Vi tro på Gud Fader allsmäktig
Himmelens och jordens skapare
Vi tro ock på Jesus Kristus
Hans enfödde son, vår herre,
Vilken är avlad av den helige ande,
Född av jungfrun Maria,
Pinad under Pontius Pilatus,
Korsfäst, död och begraven,
Nederstigen till dödsriket,
På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
Uppstigen till himmelen,
Sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den helige Ande,
En helig allmännelig kyrka,
De heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndele och ett evigt liv.

På sidan 323 i boken Nathan Söderblom och hans tid (Dietz Lange) läser vi följande citat: ”en dogmfri kristendom är en kristendom utan ryggrad”, men ”en dogmbunden och bokstavsbunden religion är icke kristendom, åtminstone icke evangelisk religion”. Det är ganska anmärkningsvärt hur han har omdefinierat den evangeliska läran, för både Luther och Calvin var ju både dogmbundna och bokstavsbundna. Detta var Söderblom förstås medveten om, och detta intellektuella hyckleri är något som vänsterns teologer sysslar med än idag. Och hans dom mot traditionellt kristna, som försöker följa Bibelns Ord och ”dogmer” (= läror) är kännetecknande. För det var och är (det är uppenbart av Langes bok) de konservativa, traditionellt kristna som är huvudmotståndaren. Man skulle därför kunna kalla liberalteologin för anti-kristlig. Det som sticker liberalteologerna i ögonen är förstås kristendomens anspråk på exklusivitet, och där är treenigheten helt central. Därför tror de inte på treenigheten och Jesu gudom. Och därmed är de inte heller kristna.

På sidan 310 i samma bok läser vi att Söderblom förkastar läran om Kristi två naturer (= treenigheten förkastas) och i stället ansluter till Schleiermachers urbildskristologi (= Jesus var den första skapade människan, urbilden, den perfekta människan, förebilden, men inte Gud). Jämför med

DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig fader,
Skapare av himmel och jord,
Av allt vad synligt och osynligt är;
Och på en enda Herre,
Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
Född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
Född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
På honom genom vilken allting är skapat;

Söderblom betonar dock än mer än Schleiermacher Jesu mänsklighet. Ja, intrycket ges av att Jesus var en vanlig människa som lyckades på något sätt leva ett perfekt och syndfritt liv. Det är också tydligt att Söderblom ser Jesus som en religionsinstiftare bland andra i religionshistorien, visserligen den främste, men ändå bara en religionsinstiftare som Buddha och Muhammed m. fl. Det är därför han nästan kan likställa andra kristna tänkare med Jesus. Luther håller han högt. Han representerar enligt Nathan en utveckling och förbättring av den kristna tron, inte en återgång till den ursprungliga, som Luther själv menade. Därför är det också ett kännetecken hos liberalteologin att varje ny teori som dyker upp har karaktären av ett nytt religionssystem, varunder den klassiska kristendomen måste underordnas och bortförklaras. Det finns inget som håller ihop den ”liberala teologiska skolan” förutom motståndet mot den klassiska kristendomen och dess exklusivitetsanspråk. Det ironiska är ju att idag är forskarna nästan helt överens om att Nya Testamentets centrala budskap går tillbaka på en mycket tidig tradition alldeles efter Jesu korsfästelse och att samtliga NT:s böcker är skrivna under det första århundradet, med de tidigaste redan på 40-talet, alltså bara 10 år efter korsfästelsen, och åtminstone tre av evangelierna före 70-talet. Söderblom och hans gelikar måste alltså från denna utgångspunkt påstå att både Jesus och hans närmaste följare var lögnare och bedragare. Men ändå väljer de att följa honom!

Söderblom var (s. 330) emot Luthers individualistiska tolkning av religionen och ville använda den för att aktivt forma världen. Här ser vi en förelöpare till 1960-talets ”vänsterkristna”, även om Söderblom inte var socialist, utan snarare vänsterliberal eller pseudosocialist.

Slutligen på sidan 465 i nämnda bok, får man veta att Söderblom inte ansåg att den uppståndna kroppen (Jesu) var av kött och blod. Och härvid görs också en undermålig exegetik av 1 Kor. 15:35-50, ”Kött och blod kan inte ärva Guds rike.” (= den syndiga kroppen betecknad med ”kött och blod”, men däremot den ”andliga kroppen”, kroppen som domineras av anden och inte tvärtom). Men här gör Söderblom den simpla tolkningen att det judiska uttrycket ”kött och blod” helt enkelt skall motsvara ”den materiella kroppen”. Jesu tomma grav är därför ovidkommande för Söderblom. För honom återuppstod inte Jesus kroppsligt (trots att Bibeln lär ut detta med eftertryck), utan ”andligt” eller kanske ännu hellre symboliskt i människors sinne.

Det räcker väl så. Sammanfattningsvis var Söderblom troende, enligt honom själv kristen, men som jag har visat här en i så fall kristen på ett sätt som har lite eller ingenting med Bibelns kristendom att göra. Man kan därför undra varför en sådan person väljer att söka sig in i en kristen kyrka, och till med bli ärkebiskop? Hade det inte varit ärligare att bli teosof till exempel? Deras angreppssätt, jämförande religionsforskning där man söker efter religionernas förmenta gemensamma och ursprungliga kärna, har mycket mer gemensamt med Söderblom än den klassiska kristna kyrkan.