Censurens Sverige?

Det finns en bok ute, på engelska, som heter To Train up a Child. Den har nu tagits bort av Adlibris, där man kan läsa följande:

Vi arbetar med att ta fram en policy över vilka böcker vi plockar bort ur sortimentet. Under tiden det arbetet pågår finns denna titel ej tillgänglig till försäljning.

På Bokus finns inte boken ens i sökresultaten. Amazon, som kanske snart kommer till Sverige, har dock kvar boken i sitt sortiment.

Läs gärna vad folk tycker på Amazon.co.uk och Goodreads.

Det verkar inte vara en särskilt fräsch bok. Men jag har inte läst den, och vill därför inte döma i onödan. Vad jag vill opponera mig emot är att företag inför censur. Varför inte låta folk läsa boken och döma själva? När började vi behandla människor i ett fritt samhälle som barn? Jag vill påminna att bokhandlarna i fråga inte har några problem att sälja Mein kampf av Adolf Hitler, troligen med motiveringen att ”folk ska kunna läsa själva och bilda sig en uppfattning”. Helt ok, och så bör det förbli. Jag vill också påminna om att barnaga, som ifrågavarande bok tydligen propagerar, var utbrett även i Sverige så sent som på 1970-talet. Det var först efter Astrid Lindgrens tal Aldrig våld! som det förbjöds:

Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där

”Spar på riset och du fördärvar pilten”,

det vill säga hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:

”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.”

Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.

Barnet måste ha tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten”.

Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!

Men är vi så trångsynta att vi vill fördöma alla föräldrar som levde dessförinnan, som någon gång tillrättavisade med riset? Eller för den delen alla föräldrar i andra länder där det fortfarande används? OCH FRAMFÖRALLT, NÄR SKA SVENSKARNA FÖRSTÅ ATT VI HAR YTTRANDEFRIHET? OCH ATT VI ÄR VUXNA MÄNNISKOR SOM SJÄLVA KAN TÄNKA?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s