Språkriktighetsboken

Språkriktighetsboken (kartonnage)Vilka är Språkrådet? Ja, på deras hemsida står endast detta: ”Språkrådet ger råd i språkfrågor och följer språkens utveckling i Sverige. Vi ger ut språkböcker och tidskrifter, håller föredrag, bedriver språkforskning och verkar för svenskt och nordiskt språksamarbete.” samt ”Språkrådet är Sveriges officiella språkvårdsorgan. Vi är en del av språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen.” Men vi drar oss till minnes att det finns ett annat språkvårdande organ i Sverige, nämligen Svenska Akademien: ”Akademiens stadgar, som till stor del hade skrivits av kungen själv, påminner mycket om reglerna för Franska Akademien. Den främsta uppgiften skulle vara att arbeta på svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, dvs. dess klarhet, uttrycksfullhet och anseende. För att uppnå det målet skulle Akademien bland annat utarbeta en ordbok och en grammatik. Akademien skulle dessutom anordna årliga tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna ämnen.” (Måste vara något fel med en institution som beskriver sina stadgar i dåtida tempus?)

Varför valde man då att bilda Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) istället för att bygga vidare på Svenska Akademien, och när skedde detta? Det är ingen slump att Språkrådet bildades 1944 i samband med att hela den svenska språkpolitiken lades om. Att man valde en ny institution berodde förstås på två saker: 1) Man ville ha direkt politisk kontroll över den, 2) Man ville bli av med arvet och värderingarna i Svenska Akademien. För alla inser att det hade varit mycket enklare och bättre att utvidga och bygga vidare på Svenska Akademiens verksamhet. Istället valde man att skapa en trojansk häst, som har utfört sitt värv väl, att inifrån en position som ”officiell språkvårdare” långsamt erodera sönder svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”. Vad gäller renheten, ser vi hur alltmer onödiga låneord får fäste i svenskan, inte bara hos vanligt folk utan hos journalister, författare och översättare. Det stora arbete som lades ned under 1800-talet att rensa svenskan verkar nu vara bortglömt och vi gör samma misstag igen. Styrkan är det inte mycket med i svenskan av idag. Alla kraftfulla och uttrycksfulla formuleringar skyr folk som pesten, istället föredras enkla dagisformuleringar. Detsamma gäller högheten; skyr svenskar något mer än uttryckskraft i språket, så är det högtidlighet och värdighet. Hur har det kunnat bli så här? Språkrådet anges alltså vara svenskans officiella språkvårdsorgan. Men jag vill bestrida det, möjligtvis är de ett språkbeskrivande organ. Och här ligger det geniala i deras arbetssätt, att utge sig för att vara vårdande, när de i själva verket bara beskriver språket. På det sättet kan man inta en värderelativistisk ståndpunkt och långsamt låta språket förfalla enligt principen laissez faire!

Boken som här recenseras kan nämligen ses som regel för vad värderelativism är. Jag rekommenderar alla att läsa den 30 sidor långa inledningen för att förstå vad jag menar. Det finns så många exempel jag vill ta upp, där jag inte håller med, men jag orkar inte, utan konstaterar bara vad mina principer vore för en fungerande språkvård: skönhet, tydlighet, flexibilitet, variationsmöjligheter, uttrycksmöjligheter (av olika begrepp och skribentens personlighet). Observera att tydlighet inte är detsamma som enkelhet; inte heller är klarhet detsamma som enkelhet. Men de överrådande principerna för svensk språkvård är sedan andra världskriget jämlikhet och ”demokrati”, om man med det sistnämnda menar att alla texter skall förstås av alla. Jag ser dock inte detta uttryckt någonstans på Språkrådets hemsida. Kan man inte åtminstone vara ärlig med vilka principer man jobbar efter?

Nu till boken. Om man orkar ta sig igenom det intellektuella moras som inledningen utgör, kommer man till själva innehållet, d. v. s. språkriktighetsproblem med analyser och rekommendationer. Här är det faktiskt tidvis förvånansvärt bra. Jag gillar utgångspunkten, att språket förändras och att språkliga viktigpettrar med pekpinnar ofta i historiens ljus framstår som löjliga. Så i analysdelen fungerar boken riktigt väl. Däremot blir rekommendationerna i mitt tycke fel på flera ställen. Har man utgångspunkten att grammatik inte följer några logiska regler (vilket Språkrådet har), att majoriteten alltid har rätt (och även minoriteten), och inte förstår skillnaden mellan skriftspråk och talspråk (vilket Språkrådet inte gör), så blir resultaten därefter.

Allt som allt, trots den svidande kritiken, fungerar boken riktigt bra, under förutsättning att man tänker själv och inte använder rekommendationerna rakt av. För den som vill läsa boken som en ”bibel” i språkfrågor höjs dock ett varnande finger.

Betyg: 3/5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s