Också dvärgar var en gång små — Werner Herzog

En apokalyptisk vision av vad uppbrytandet av normer, lagar och regler leder till. Dvärgarna på en anstalt gör revolt: ”Man får ingen uppskattning när man sköter sig, men man bestraffas när man gör fel.” Anstaltschefen är inlåst medan ”befolkningen” gör revolt utanför. En allt större degeneration och ett allt större mörker lägger sig över gemenskapen. Vid filmens slut ett absurt skräckvälde.

Filmen kom 1970, precis under den västerländska kulturrevolutionens första kulmen, och skall nog ses i det ljuset. Att det finns tittare som har tolkat dvärgarnas beteende som ett försvar för normnedbrytning är förståeligt, men med största säkerhet fel. Min poäng är, och det tror jag att Herzogs är också, att vi kan diskutera vilka normer som ska gälla, men att bara ta bort dem leder till civilisationens eller kulturens förfall. Människor är sköra och bristfälliga varelser och under ytan lurar hela tiden barbariet. Filmen kan jämföras med Flugornas herre. Då förstår man den.

Filmen torde vara per produktionskrona den bästa som har gjorts. Att för en så liten budget producera något så här bra är enastående. Herzog gjorde till och med musiken själv. Och filmiskt var den en revolution när den kom. Det känns nästan som den första moderna filmen, ett brott mot tradtionella berättarstrukturer. Man känner igen mycket från regissörens senare filmer, grepp som han förfinade och förbättrade.

Betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s