Minnen — Jacob Sundberg

Jag har nu läst, eller i vart fall skummat igenom, juristprofessor Jacob Sundbergs ”Memoarer”. De har undertiteln ”från landet där den offentliga lögnen fått en svindlande omfattning”. Texten omnämndes i Axess magasin i förra numret och efter en snabb sökning hittar man den här.

Utgångspunkten är att Sundberg är en framstående jurist, som har rönt stor framgång i utlandet, framförallt i USA, men som har tigits ihjäl i Sverige. Han börjar med att jämställa sin egen situation med icke-personen i Orwells 1984. Han tar även upp det konkreta exemplet med Trotskijs utraderande från historien i Sovjetunionen. Han tar också upp den intressanta termen icke-temata, vilket alltså är den idémässig motsvarigheten till icke-person; ett ämne som inte tas upp till diskussion.

Skriften är slarvigt skriven, handlar för det mesta om juridik och saknar för den oinvigde nödvändiga bakgrundsbeskrivningar. Om en framstående människa skall lämna ett andligt testamente (Sundberg anser sig själv vara framstående, det är uppenbart) bör denna försöka göra ett mer gediget arbete.

Trots detta innehåller texten en del intressanta upplysningar: Om DDR:s stora inflytande på den svenska utbildningspolitiken och Sveriges lärosäten, både genom officiella kontakter och utbytesprogram, och genom infiltration av universitetens fakulteter och studentorganisationer, medvilligt hjälpta av vänstermänniskor i Sverige. Om hur journalistutbildningen skapades av enmansutredaren Furhoff 1967. Detta var första gången man professionaliserade tidningsyrket i Sverige, och samtidigt skedde den vänstervridning av journalistkåren som har pågått ända sedan dess.

Det fanns inget propagandaministerium i Sverige, framhöll Huntford, men det behövdes heller inget. Utvecklingen i Sverige försiggick av andra skäl som om det funnes ett sådant. Alla svenska media tycktes existera för att icke störa den allmänna sinnesfriden, inte för att kritisera utan för att indoktrinera med ett visst synsätt.Det var fråga om ”en av historiens mest statstrogna journalistkårer”. Man ställde inte upp på processer mot samhället. För journalisterna blev de klagande ”rättshaverister”. Man begrep icke motsättningen mellan stat och individ.

DDR lyckades också etablera nära kontakter med den svenska journalistvärlden. Pressattachén på DDRs ambassad fick där många vänner och umgicks med journalisterna Dieter Strand och Gunnar Fredriksson och odlade ”vänsterinriktade, socialdemokratiska, kommunistiska eller maoistiska kretsar”. Saken speglades på sitt sätt i den nyskapade (1967) Journalisthögskolans kursbeskrivning att ”god journalistik måste bygga på solidaritet med läsaren, d.v.s. det arbetande folket i motsats till ekonomiska och politiska makthavare” d.v.s. det gällde att anlägga grodperspektivet och avstå från försöken att förstå hur man tänkte i ledningarna. Som ett bonus fick man då att intervjua okända på gatan skulle uttrycka ett särdeles demokratiskt sinnelag samtidigt som det var klart billigt.

Mina få möten med Furhoff-präglade journalister gav överraskande vid handen att de såg som en viktig uppgift att förtiga viktiga, men för dem politiskt obekväma sakförhållande – t.ex. sambandet mellan WP och Baader-Meinhof aktiviteten i BRD.

Juridiskt berörs den s. k. Uppsala-skolan, som kom att bli dominerande under 1900-talet i Sverige. Man kan kort säga att skolans huvudpunkt är argumentet mot förekomsten av allmänmänskliga rättigheter, ex. folkrätten eller andra mänskliga rättigheter. Makten har alltid rätt, eller Makt är rätt. De ställer juridiken på statens sida, som ett instrument i statens händer, istället för att vara ett skydd för medborgarnas rättigheter och en garant av samhällsaktörers skyldigheter.

Den sammanhänger med Uppsalaskolan. Efter Versaillesfreden publicerade professor Anders Vilhelm Lundstedt ett våldsamt angrepp på folkrätten som han betraktade som ren vidskepelse jämlikt en filosofi som han inhämtat av sin läromästare, professor Axel Hägerström. Den har tillvunnit sig många namn som t.ex. Uppsalaskolan, hägerströmianismen, den skandinaviska rättsrealistiska skolan m.fl. Den uppskattades så mycket inom den socialdemokratiska rörelsen som ville i djupet förändra det svenska samhället att man talat om ”det hemliga äktenskapet”. Uppsalaskolan undanröjde nämligen alla juridiska invändningar mot de önskade förändringarna; sådant var bara vidskepelse.

En intressant litteraturhänvisning förekommer: boken Det blinda Sverige (The New Totaliarians, 1971) av Roland Huntford. Den tar upp Sveriges totalitär-demokratiska samhälle runt den här tiden. Boken verkar dock vara svår att få tag på.

Annonser

One thought on “Minnen — Jacob Sundberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s