Tro och makt – Bernard Lewis

Uppdaterad (2014): Efter att läst om boken är jag ännu mer imponerad än första gången. Egentligen ingenting som har hänt (och det är ganska mycket) i Mellanöstern de senaste åren har gjort att det som Bernard Lewis skriver känns föråldrat eller felaktigt. Tvärtom bekräftar allt hans teorier.

En av den här bokens utgångspunkter är att åtskillnad mellan kyrka och stat i stort saknas inom islam, och att det är därför liberal demokrati har haft så svårt att få fäste i islamiska världen. Författaren lyfter dock även fram flera exempel på traditioner inom islam som skulle kunna utvecklas mot demokrati: konceptet med baya, ett slags avtal mellan härskare och undersåtar o. s. v. Dessa traditioner tillsammans med modernisering och höjd utbildningsnivå kan leda till bestående demokratier med islam som majoritetsreligion. Men han inser också hur islamisterna tillsammans med Iran, wahabiterna i Saudiarabien och andra extrema uttolkare har fört islam tillbaka till en mer ”fundamentalistisk” uttolkning. Denna tolkning av islam ser han som oförenlig med demokrati och upplysning.

På vilket sätt skiljer sig islams förhållande till makten med kristendomens? Visst har makt och religion gått i varandras ledband även här i Europa, men de har alltid utgjort två institutioner, ibland förenade, ibland i konflikt. Det har funnits långa perioder av konflikt mellan den tysk-romerska kejsaren och påvemakten, och mellan kyrka och stat även i vårt land (ex. reformationen var ett sätt att inte bara reformera tron, utan även att ta ifrån prästerskapet makt). Kristendomen växte från början fram i opposition mot makten, som en förföljd minoritet under många hundra år, och skapade under denna period sina egna institutioner. Just den här uppdelning är det som har möjliggjort de idérörelser som ledde fram till vårt moderna samhälle: renässansen, reformationen och upplysningen. Dessa drevs inte fram av kyrkan, utan var tvärtom reaktioner mot kyrkans makt och ”tankemonopol”. Islam däremot var en statsbärande religion redan från början. Ja, det är till och med svårt att skilja på den nya religionen och det politiska system och den stat som Muhammed skapade. Muhammed var lika mycket statsman och politiker som profet. Makten och religionen var och är ett i islam, inte två. Man kan enkelt illustrera detta med två nutida exempel:

  • Saudi-Arabien — den viktigaste sunni-staten — har ingen författning. De använder Koranen som författning. De har inga civila lagar, de använder sharia.
  • Iran — den viktigaste shia-staten — har förvisso en författning, delvis bevarad efter västerländskt mönster med parlament, men de har implementerat sharia-lag inom nästan alla områden. Inte heller de gör någon skillnad på stat och religion, utan de politiska institutionerna är underställda de religiösa makthavarna med närmast oinskränkt makt. De har bl. a. ett övervakande råd bestående av islamiska rättslärda som granskar att alla lagar överensstämmer med sharia.

Här är det viktigt att poängtera att det inte bara finns ett islam. Det finns många olika; sunni och shia ovan känner ”alla” till.

Det finns också en teologisk skillnad mellan islam och kristendom. I nya testamentet finns inga avsnitt där Gud beskriver i detaljregleringar hur människor skall leva; huvudfokus ligger på relationen mellan människa och Gud. Inte heller finns det någon tradition inom kristenheten att kyrkan skall stifta lagar som gäller i civilsamhället. Lagarna har alltid stiftats av olika parlament, råd et c. I islam har det inte funnits några parlament förrän européerna införde dessa från 1800-talet och framåt. Anledningen är att det inte har funnits något behov av lagstiftare. Lagarna finns ju redan i sharia, och behöver de tolkas, görs det av islams rättslärda, ulama. Islams historia består därför av en oavbruten rad av envåldshärskare, för det mesta upplysta, inte despotiska, möjliga att avsätta och ersätta med en annan envåldshärskare, men ändock enväldiga. De anses ha fått makten av Gud, med uppgift att verkställa Guds lagar, och om de inte gör det är alla muslimer skyldiga att avsätta honom. (Även om Europa länge styrdes av monarker med mer eller mindre oinskränkt makt, så fanns det i nästan alla länder ett parlament som makten vilade på.)

Angående tolerans och särlagstiftning. Det beskrivs i boken hur islam var mer tolerant än kristenheten fram till en viss punkt i historien (troligtvis runt 1700), men sedan vände det och utvecklingen har fortsatt sedan dess till det vi har idag: ett väst som är helt öppet och tolerant på gränsen till självutplåning och ett islam som tenderar att fördriva alla oliktänkande. Toleransen i islam gick till på följande sätt: kristna och judar bodde och levde separat och fick i viss utsträckning stifta och tillämpa egna lagar. Men det är faktiskt en logisk följd av att lagen är given av Gud (koranen), då gäller också lagen bara de troende muslimerna (fram till fallet Salman Rushdie, efter det tycks den gälla alla världens medborgare). Det här så kallade milletsystemet är grunden till att muslimerna anser sig berättigade till liknande särbehandling i Europa.

Bernard Lewis ger ett kunnigt och vederhäftigt intryck och lyckas förmedla komplexa förhållanden på ett enkelt och underhållande sätt. Att han, som betraktas av många utomlands som den främste Mellanösternkännaren i världen, inte är mer känd i Sverige är underligt.

Betyg: 5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s